”Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”

Predikarens ord uttrycker desperation. Vad är åttio år på jorden i förhållande till evigheten? Ingenting! Med en vindpust blåser vi bort, in i historiens dimma!

Far är död. Vintern är karg. Hästen är svulten och inga vänner syns till i processionen. Tavlan talar sitt tydliga språk, familjen kommer att svälta ihjäl!

Idag predikade Fr. Ingvar om helvetet och jag kom att tänka på tavlan. Den är dyster och sorglig, men mycket nyttig. Familjens öde kommer att drabba även oss, inför döden är vi alla hopplöst förlorade!

Vi vill vara originella, se originella platser och känna originella personer. Vi vill ha vältränade kroppar, ha läst viktiga böcker och tjänat mycket pengar. Ändå kan vi vara försäkrade om detta: Allt vi samlar på jorden kommer att gå samma öde till mötes som kistan i tavlan, till aska och stoft skall det bli!

Betrakta den avlidne Kristus! Kan vi förstå uppståndelsen utan att förstå döden? Vad vore påsken utan långfredag?

Tänk om vi besinnade dödens verklighet lite oftare. Läkare som hittar botemedel mot cancer, ger människor några år till. Den som däremot för en människa närmre Kristus, kan ha fört henne till självaste evigheten! Vad skulle ens möjligen kunna vara mer angeläget?

Halleluja!

Annonser

Fascisterna hävdade att krig väcker gnistan i människor, får oss att känna oss levande. Nationen gjuts samman i en längtan efter hjältemod, seger och styrka. Krigets blod dödar all slummer, påstod de. För en minut attraheras jag av tanken och äcklas av mig själv, inser hur pervers den är. Ska vi göda hat i vår längtan efter att känna oss verkligt levande?

Uppenbarligen kan längtan bort från mammas salvor driva vem som helst till vansinne. Eller åtminstone mig. Då är det tröstande att läsa Dostojevskijs ”Idioten” och fascineras av människors reaktioner inför Rogozjins kopia av Hans Holbein den yngres gravtavla:

Huvudpersonen i boken, själv symbol för Kristus, menar att den kan få vem som helst att tappa tron. Den är för sanningsenlig, verklig. Det fridfulla Kristusansiktet som avbildas i den bysantiska konsten är lättare att ta till sig, att tillbe.

Personligen älskar jag dock den här tavlan! Fascisterna längtade med rätta efter en verklighet som känns och betyder något. Bilden av Jesu skelande ögonbollar och den öppna munnen påminner om just detta, evangelieberättelsernas sanningsanspråk och blodiga allvar. I stället för att fokusera på symbolik säger den kort och gott att det som hände det hände.

En kristendom som utgår från att sanningen är sann måste också blöda, trampa i lort och föra krig. Kampen om själarna är verkligare än något annat krig. Kristus gråter över förluster och jublar över seger. En förlorad själ är lika död som det kallaste liket och en vunnen själ är lika levande som den hemkomne krigaren (Luk 15:11 – 31).

Jag såg den här målningen* för första gången i december, och den återkommer om och om igen i mitt minne. Vad gör de ute i det hemska vädret?

En storm är påväg, och mannen bär på en packning. Kanske flyr de fattigdom, eller har de förskjutits från byn? Bilden är sorgsen, flickan pekar förgäves! Vilken glädje kan några svarta fåglar skänka?

Depression är en folksjukdom i Sverige, för många är målningen en god sinnebild för hjärtats tillstånd. För oss friska är det svårt att förstå, men för den som lider av depression är allt tomhet och mörker. Liksom mannen säkert inte förstår flickans glädje över fåglarna, kan inte hon förstå hans melankoli. Båda har rätt, det är mörkt och mulet och fåglarna är fascinerande!

Tänk om alla fick dela flickans oskuldsfulla fascination för det sköna! Far, låt det ske!

* Konstnären bakom målningen heter Fjodor Alexandrowitsch Wassiljew och originalet hänger på ryska konstmuseet i Moskva. Den här digitaliserade bilden är hämtad från wikimedia.org

Ibland gör jag tafatta försök att hänga med i politiken, men det svider alltid lite i hjärtat. Vi  De röda väljarna vill ha allt ordnat för sig, och när något skiter sig är det alltid någon annans fel. Jag är förvånad över att de ens går och röstar utan statligt anställda som  knyter skorna åt dem på valdagen. Känslan för plikt tycks vara som bortblåst, det personliga ansvaret förläggs i stället på det anonyma ”samhället”.

De blå idéerna är bara en avart av samma ansvarslösa ideologi. Här är det dock inte ”samhället” som är ansvarigt, utan ”individen”. Skiter det sig har du dig själv att skylla. Människan – som skapades av Gud för gemenskap och omtanke – perverteras till isolation. Ansvarsområdet reduceras till kärnfamiljen, ”de andra” är inte ”mitt ansvar”. I stället blir de en krass påminnelse om att det egna, trygga staketet måste byggas ytterligare lite högre. Påståenden som att ”människan inte är god” eller ”jag kan inte göra allt” bekräftas och blir till ursäkter för att stilla det redan fördärvade samvetet.

Jag saknar plikt, ansvar. Mindre rättigheter och fler skyldigheter. Var finns politiker som törs säga till sina väljare att de är lata och omoraliska och att alla måste vara beredda att offra för att något ska fungera? Eller finns lösningen kanske bortom politiken?

När jag blev kristen var Apostlagärningarna min favoritbok i Nya Testamentet. Eftersom jag var så teologiskt oskolad hade jag aldrig kunnat sätta ord på det, men redan då förstod jag att det var berättelsen om Den Helige Ande. Människor förvandlades och levde ett bekymmersfritt liv trots alla motgångar. Deras djupaste identitet fanns hos Gud.

Som kristen har jag stora förväntningar på livet. Gud utmanar mig att göra sådant som i världens ögon är helt irrationellt och oegoistiskt. Det försätter mig i situationer som jag annars inte skulle hamna i. Jag har fortfarande inte bett för någon och sett deras amputerade lemmar växa ut, däremot har jag gett bort pengar utan att någon sett på. Jag hade aldrig gjort det om inte min tro utmanat mig till det, det religiösa livet spelar roll. Det fysiska helandets gåva tilldelades någon annan.

För en tid sedan träffade jag en man, låt oss kalla honom Busiga Bosse. Han berättade hur han blev uppriktigt förvånad över att han blev hungrig efter att han döpt sig. Nu hade han kanske inte riktigt alla pommes på tallriken, men hans förväntningar på livet som döpt är något vi alla borde be om.

Busiga Bosse har om någon fått erfara hur viktiga förväntningar är. När han gick i skolan var det ingen som blev förvånad över att han kom in sent i klassrummet med en snus under läppen, utan penna och utan att ha läst till provet. Inte heller var det något som han själv brydde sig om, det var ju så han alltid hade gjort!

När Flitiga Felicia däremot hade glömt läxan var det mer eller mindre en personlig katastrof. Alla förväntade sig ett MVG, inklusive hon själv. Egentligen var hon inte mycket smartare än Bosse, skillnaden låg i självbilden. Hon ville så gärna göra bra ifrån sig eftersom det var en del av hennes identitet.

I kyrkan predikas gärna en väldigt dyster människosyn. Ursprunget finns i teologin runt Adams synd. När han åt av kunskapens träd fördärvades människosläktet och det uppstod en spricka mellan oss och Gud, vi skulle alltid vara benägna att göra det som är fel! Jesus är den som rättar till allt, reparerar bron till himlen. I medeltida konst illustreras det gärna genom att Adams skalle placeras i en liten håla under korset. Ni som bor i Växjö har säkert sett den liggandes framme vid altarkorset i domkyrkan…

Flitiga Felicia ville göra rätt för sig, till skillnad från Busiga Bosse. Båda hade samma krav på sig från läraren, men de såg på kraven på olika sätt. Alla glömmer läxan någon gång, men Flitiga Felicia såg inte på det som en utväg utan som ett uppriktigt misstag. Därför lät det också helt annorlunda när hon bad magistern om ursäkt. Det var uppriktig ånger, inte Bosses slentrianmässiga ”förlåt att jag är sen…”.

Bibeln berättar inte om människor som blir rättfärdiga genom att de slutar tro något om sig själva. Tvärtom finns där en entusiasm och frimodighet, en glädje och längtan efter att få göra det goda. Det är också därför som ångern blir uppriktig när det väl går fel, och Guds nåd blir inte en färdig princip utan verklig förlåtelse!

Låt oss minnas och tacka för alla de gånger som Gud ger oss styrka att göra det som är rätt! Vi har ett fantastiskt äventyr att delta i!

Somliga har en naturlig närhet och tilltro till Gud. I söndagsskolan fick man lära sig huvuddragen i Bibelns berättelser, under familjens bordsbön lärde man sig behovet av tacksamhet och så vidare. Mycket mer behövdes inte, Gud började finnas där på ett naturligt sätt utan att ifrågasättas. Tyvärr har den gåvan aldrig varit min, kanske för att jag är rädd att bli besviken?

När jag böjer mig inför nattvarden är allt i mig undran. Jag fylls av någonting och hoppas att det är Anden, men tänk om jag bara lurar mig själv? Hur vet man? Jag krånglar alltid till det, tillit är inte min gåva. Jag tror att jag tror, men räcker det? Går det att säga ”80% Amen” efter att brödet landat på tungan? Så smakar Kristus, sägs det.

”Om hon inte vill ha mig dör jag hellre!”

Alla som älskat vet hur läskigt det är. Ju mer du förlitar dig på den Andre, ju mer har du att förlora. Den som ger sig själv åt någon annan riskerar alltid att framstå som en idiot. Så är det i mänskliga kärleksrelationer och så är det med tron. Kärlekspartnern kan dö eller dumpa dig. Du kan ligga på dödsbädden och tänka att Gud aldrig fanns, att du bara lurat dig själv. Hon är död och Han är död och allt är skit. Eller skitvackert.

Jag älskar Jesus! Om det Kyrkan lär  är sant, är det så fint att jag bara vill gråta! Resten av livet skulle vara en enda lång passion. Jag skulle vakna varje dag med ett värkande hjärta, längtandes efter döden in uppståndelsen! Vi skulle gifta oss, Gud och jag. Nu tror jag till 80% och nöjer mig med att skicka flörtiga sms och fika ibland. Man vill ju inte framstå som en idiot…

Hur törs man?

Jag kan aldrig låta  bli att smygläsa lite tidningsrubriker i affären, de är som en svart parodi på dokusåpan jag hamnat i. Det har gnällts så mycket över dem att allt blivit klichéer, men varför förändras ingenting? Tänk om hälften av alla tidningsomslag föreställde goda mödrar med hängtuttar, om en tredjedel av alla skönhetstips handlade om hur vi blir bättre föräldrar, syskon osv.

Skulle vår tids största ångest fortfarande handla om att vara dålig i sängen eller fulast på fiket? Eller kunde vi ha vår stolthet i vår förmåga att älska och hålla ihop? Skulle kvinnan stolt låta sina bristningar bli kyssta av mannen, dessa önskvärda påminnelser om att hon har burit deras barn? Hade han kanske avbokat vaxningstiden för att i stället gå till badhuset med resten av familjen? Hans håriga bringa och hennes raggarsträng vore kanske inget problem längre…

Tänk om det vore så. I stället sitter vi i varsitt rum och fantiserar om plastdockor; att ha en och att själv vara en.  Men gillar vi egentligen plast, eller har vi blivit lurade att det är vägen till trygghet och gemenskap, till att att vara älskad? Jag vandrar som sagt i klichéernas land, men jag tror att många nötta påståenden mår bra av att plockas upp och tas på allvar då och då…

Ni vet gräset är grönare, hellre en fågel i handen, livet är för kort för att, den sjukes enda önskan och så vidare… Skitsant ju!

Religionshistoria är på många sätt ett deprimerande ämne. I två tusen år har vi bråkat utan att komma överens.  Vi vill så gärna övertyga andra om Sanningen, men mest av allt försöker vi nog övertyga oss själva. Abrahamiternas största gemensamma nämnare är inte stamfadern, utan rädslan för att bli motbevisad…

Jag har valt kristendomen eftersom Treenigheten är det vackraste som finns. Att Gud kan vara fullständigt allsmäktig och fullständigt ödmjuk och sårbar på samma gång, är ett mysterium som spränger all mänsklig föreställning om storhet. I de stora katedralerna kommer Jesus i ett anspråkslöst bröd, och alla kristna som försöker förminska eller relativisera det förlorar min respekt. Vi måste inte förneka vår tro för att respektera andras.

Alla religionskrig har rötterna i samma naiva förhoppning, nämligen att vi med mänskliga medel kan uppnå enhet. Under medeltiden ledde detta till att människor tvångsdöptes, att judar tvingades bo i särskilda områden och regelbundet lyssna till predikningar, att hela landsbefolkningar skulle avsvära sig katolicismen osv.

Idag vet vi att det inte fungerar, och drar i stället motsatt slutsats av samma förhoppning. Teologer och högt uppsatta inom kyrkan deklarerar högtidligt att alla religioner egentligen är samma sak, och således är enheten bara något vi måste se och omfamna. Kristus som den förödmjukade, allsmäktige Guden förlorar sin betydelse, muslimernas bokstavstro förnekas och judarnas påståenden om att Gud aldrig kan vara mänsklig spelar inte heller någon roll.

Kyrkans historia är full av skam. Klerkerna litade inte på att Guds ord räcker och uppmanade till våld. Lite senare, idag, tror vi inte heller att Ordet är tillräckligt. Av rädsla för att människor inte ska ta till sig budskapet gör vi det luddigare och säger att det inte är så noga. Viktigast är att vi blir omtyckta av dem som lyssnar.

Om sanningen är sann är väl allt som krävs att den sägs? Den som vill får lyssna och följa, och den som inte vill får ändå ta snacket med sin Skapare så småningom…

Egentligen gillar jag stan, men den senaste tiden har jag känt en dragning till det lantliga. I vardagslivet jäktar jag från möte till möte, men idag har jag varit hemma sjuk och ägnat tiden åt studier. När jag slipper uppbrotten får själen vila, och när jag får vara flitig slipper kroppen leda. Det går att jobba hårt utan att vara stressad…

Staden har blivit en symbol för det uppstyckade livet. När vi alltid har nästa aktivitet i huvudet får vi inte ro att verkligen tänka. Bonden som plöjer sin åker under dagens alla ljusa timmar, kan sväva iväg i tankarna hur mycket som helst; hon måste inte använda tankekapaciteten åt schemaverksamhet. När hon ber sin bordsbön kan hon tacka Gud får att hon har fått vara medskapare av maten. Fadern har gett henne gåvorna att förädla, och i medskapandet blir hennes gudslikhet extra tydlig.

Självklart romantiserar jag. Moderna bönder plågas säkert av mobiltelefoner, försäkringspapper och ständiga möten de också. Min längtan efter flit, kroppslig trötthet och saktmod är något annat. Men jag längtar likväl…

Kollektiv, någon?

Hästar och tjurar har hur mycket muskler som helst, ändå äter de bara gräs. Hur fungerar det? Halmstrån innehåller ju nästan inga proteiner alls.

Gud har humor…