Fantasi

Innan jag lägger mig brukar jag hålla en liten rosenkransandakt. Det är ett behagligt sätt att meditera över evangelierna samtidigt som jag för fram mina egna intentioner. Bönen är vilosam och kräver inte mycket av mig, endast några enkla fraser och min egen fantasi… 

Igår kväll hände dock något märkligt. Med slutna ögon fick jag se mig själv utifrån. Likt ett litet jollrande barn satt Pontus där med sitt radband och försökte förstå Pappas verklighet. Jag såg nästan lite gullig ut; tafatt och enfaldig, men ändå så älskad. Och naturligtvis kommer jag aldrig att förstå, men utan barnets fantasi är det ännu svårare.  

j

(Marc Chagalls tavla ”La Mariée är hämtad från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:1950_Chagall_La_Mariée.jpg)

Hela vår inre värld är verklighet, kanske ännu mer verklig än den uppenbara världen. Att använda ord som fantasi eller saga om allt som verkar ologiskt är att erkänna att man inte förstår sig på naturen. (Marc Chagall)

Chagall tycks inte gillat att andra försökte kategorisera honom som surrealist. Att ägna sig åt det absurda för att det var surrealistiskt och inte bara en naturlig del av fantasin var kanske att göra en för vulgär uppdelning mellan det inre och det yttre. Delade Chagall min längtan efter att få vara barn igen, efter att slippa fokusera så mycket på vad i upplevelsevärlden som är ”verkligt” och inte? 

Många av mina bilder gudsbilder är säkert falska. Samtidigt vet jag att jag fantasin är nödvändig för att göra dem färgstarka, annars skulle min tro till slut bli fnasig och torftig. Samma sak är det med våra egna barn…

Barn lär sig hantera verkligheten genom att leka och fantisera. Säkerligen finns det orealistiska inslag i ”mamma-pappa-barn”, men de kanske måste finnas där för att leken ska fungera. När vuxenlivet närmar sig liknar leken mer och mer verkligheten. Vid fullvuxen ålder ska det rent av vara helt sammanvävt, livet är själva leken! Är det inte samma sak med tron? 

Bör kanske tillägga att jag inte för fram en ståndpunkt, det här är mest en tanke jag vill pröva…

 

(Marc Chagalls tavla ”Bella” är hämtad från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Chagall_Bella.jpg)

Tolkning

God teologi är sann och logisk. Jag har aldrig sett präster som druckit gift eller lattjat med ormar (Mark 16:18), så bilder som handlar om det är ganska enkla att tolka just som bilder. När biskop Anders ryggar tillbaka inför anakondan påverkar det alltså inte min tro eller förståelse av Ordet nämnvärt… 

Lite klurigare blir det när allegorier eller metaforer inte tycks överensstämma med min omedelbara tolkning av dem. Ta exemplet med saltet som förlorar sältan. Såhär säger vår Herre i Bergspredikan:

Ni är jordens salt. Om saltet mister sin kraft, hur ska man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. (Matt 5:13)

Tidigare har jag alltid förstått det som en personlig uppmaning att aldrig hamna i andlig lättja. Bergspredikan handlar mycket om gärningar och att leva just som salt och ljus, så jag har aldrig ifrågasatt tolkningen. Åtminstone inte innan jag frågade mig om det överensstämmer med verkligheten…

Har jag inte hört talas om varma kristna som förlorat sin tro för att sedan hitta tillbaka många år senare? Inte ska de väl ”kastas bort och trampar av människorna”? Om det är gärningar eller personlig tro det handlar om fungerar den inte ens på Kyrkan som kollektiv, för nog har vi genomlevt epoker av oerhört andligt mörker? 

Jag har alltså tvingats omvärdera min förståelse, suga på Ordet lite. Idag tolkar jag det som en fråga om bekännelse. Saltet hör inte ihop med våra gärningar eller ens med vårt hjärtas tro. Människan är förgänglig, det Eviga tillhör Gud! Det enda Kyrkan aldrig förlorat är Evangeliet, oavsett om enskilda präster trott på det eller ej. Nya generationer har kunnat väcka äldre genom att hänvisa till vad de åtminstone påstår sig tro på.

Men vad händer med en sovande ”kyrka” om den till och med förlorar sin sälta, dvs. sin bekännelse? Där är jag rädd att vi snart kan pröva om min teologi överensstämmer med verkligheten…

Om att låta det innersta bli sinnligt

Tidigare har jag skrivit om monogam kärlek. Människor som älskar växer med tiden samman. De kan ogenerat lukta på varandras fisar, lyssna på samma skämt tre gånger om osv. Men vad är kärlek? Är det inte mer än viljan att stanna kvar trots att den andra blivit lite vardag? Mitt förra inlägg kunde nog sluta i sådana slutsatser…

Jag har varit förälskad många gånger; låtit mig charmas av små egenheter och lätt kunnat bortse från sådant som jag annars skulle finna osympatiskt. Den andra har känts så varm, mysig och spännande att jag bara kunde berikas om hon blev en viktigare del av mitt liv.

Det har också funnits kvinnor som kommit mig mycket nära, som känt mig bättre än alla mina vänner. Men det mest spännande – att verkligen förenas – är mig ännu ej förunnat. För det som gör Pontus till Pontus hör inte samman med hur jag tänker, känner, minns eller reagerar. Det finns något djupare, något som förenar mig med barnet för tjugo år sedan och som inte hänger ihop med några sinnliga eller fysiska egenskaper. Detta, mitt varande som är helt oberoende av de atomer och molekyler som utgör min kropp, är något som skulle kunna tillhöra någon annan.

Jesus säger att två blir ett och att de oupplösligt fogas samman av Gud. Detta mirakel är långt djupare än att människor står ut med varandra. Kroppen och personligheten kan förändras, tankar och minnen kan försvinna och lemmar kan bytas ut. Ändå förblir de ett.

Längtan efter att få tillhöra är mer än erotisk, den hör samman med vårt gudomliga ursprung. Människan mår inte bra av att bara finnas till för sig själv, vi är skapade för att tillhöra varandra. Ibland genom kommunion eller barmhärtighetsgärningar, ibland genom erotik, föräldraskap osv. Frågan är bara vad som är min plats. Eller din för den delen…

Maria gav sig helt åt Gud, det var endast med Honom hon skulle förenas på fysiskt vis. Jag undrar hur det kändes att ha vägen, sanningen och livet kroppsligt boende inom sig. Fet tanke iaf! Jag ber om hennes förbön…

Längtan efter självförståelse

Genom hela livet vill vi hålla dörren öppen och stängd på samma gång. Allt som begränsar oss skapar ångest: tid, materiell osäkerhet, döden osv. Vi vill ha fritt spelutrymme. René Magritte gör denna ångest väldigt tydlig med några av sina tavlor. Låt mig illustrera vad jag menar med dem och tematiken ”romantisk kärlek”. Om jag har brutit mot någon upphovsrättslag genom att publicera bilderna tar jag naturligtvis bort dem på en gång. E-posta pontan [dot] lennartsson [at] gmail [dot] com

Vi har slutat älska andra. Kärleken förutsätter löften, begränsningar. För att vi verkligen ska våga blotta oss själva krävs det att vi fullt ut litar på medmänniskan. När medmänniskan då inte är beredd att ge verkliga löften, törs vi inte heller ge oss själva fullt ut. Om vi inte tillhör varandra utnyttjar vi varandra, även om det mycket väl kan vara ett ömsesidigt utnyttjande. Ensamhetens ångest blir då den falska gemenskapens ångest. Vi ger bara i syfte att få något tillbaka, och är det inte kul drar vi. Partnern blir en projektion av mina egna önskningar och fantasier, inte någon vi älskar som någon annan. Vi lämnar dörren öppen och stängd på samma gång, lever som ”förlovade” halva livet. Men till det oerhörda priset av att den andra måste bli en bild av mina egna önskningar för att hon ska få stanna.

Tydligast blir detta i sexualiteten. Många av mina vänner har haft över tjugo sexuella partners. I en annan tid hade det kunnat innebära tjugo barn med tjugo olika mödrar eller fäder. Idag har synen på samlagets syfte förändrats, vi använder preventivmedel och behöver inte älska den vi ligger med. ”Hon behöver ändå inte bli mor till mina barn…”. Men hur kul är det att kyssa någon som täcker sig i rädsla för att bli sårad?

För är det inte i den självutgivande kärleken vi verkligen finner oss själva?

Samla skräp

Idag vandrade jag återigen omkring i skogen, förundrad över skapelsens skönhet. När jag då springer på en gammal risifruttiförpackning kan jag omöjligen bara traska vidare utan att plocka upp den. Lite senare kommer ett cigarettpaket, och det får vandra med i andra handen. Min skog ska kännas äkta, inte som en planerad rastplats eller storstadspark.

”Här är det vackert som en i barnsaga. Jag lägger mina sunkiga fimpar där!” (Skräplista i mitt huvud)

Med händerna fulla av geggigt plast ser jag plötsligt skräp överallt, och det gör nästan fysiskt ont att gå förbi. Det är som att dammsuga hela lägenheten förutom hallen, eller diska alla glas utom ett. Men var går gränsen, när är det dags att inse att jag redan gjort mitt? Ska jag bli en excentrisk dåre som går runt och plockar skräp i skogen hela dagarna. Och vore det i sådana fall något dåligt?

Någonstans drar vi gränsen, vi vill inte bli för mycket. Att plocka upp lite skräp från naturen är mysigt och lite duktigt, men att gå runt med en säck och plocka i flera timmar är stört. Vi vill gärna vara goda, men bara så länge det skapar beundrande blickar, inte misstanke eller utanförskap. Förutom när det gäller Moder Teresa förstås. På teve, där hon inte luktar.

Saknad

Det brukar sägas att vi är dåliga på att vara tacksamma för det vi har. El, rinnande vatten, hälsan osv.  gör sig mest påmint när det saknas. I ”Herrens bön” uppmanas vi att be om det mest grundläggande (Matt 6:11), kanske för att påminna oss om att inte ta något för givet.

Samma sak tycker jag mig se i kärleken mellan människor. När vi förutsätter den andra personens tillgivenhet – som om vi ägde den – förvandlas hon till ett dött föremål, en möbel. Det betyder naturligtvis inte att vi ska sluta att räkna med varandra, men den potentiella ensamheten och övergivenheten är det som gör relationen levande. När vi ser på den vi älskar kan vi minnas att hon väljer just oss, och källan till valet avslöjar lite av sitt väsen.

Men hur är det då med Gud? Kan vi förutsätta Hans kärlek? Jag tror det, men känner mig inte riktigt färdig med resonemanget. Kanske rymmer svaret delvis ett avslöjande om Hans – lite plumpt uttryckt – dunkelhet eller trancendens. Många gånger frågar jag mig varför Gud inte gör sin allmakt ännu mer uppenbar. Varför sänder Han inte bara en strålande ängel som berättar om all fördold kunskap, löser alla tvister om orden runt Skaparens väsen?

Är sökandet och tvivlet det som möjliggör kärleken? Skulle vi förvandla Jesus till en vattenkran – något som bara finns där utan att vi reflekterar över det – om Han gjorde sig tydligare och mer konkret? Jag önskar att jag kunde säga att den sortens arrogans inte finns inom mig, men jag ser ju vad som händer med min tro idag ifall den inte utmanas och ställs inför prövningar. Han som inte kan älska mindre måste kanske göra sig lite mystisk för att vi ska bli nyfikna och älska Honom?

Skogen och döden

En del gillar att titta på någon blond, solariebränd fräsching som lirar rocklåtar om Jesus. Jag gillar att titta på fåglar och träd i skogen. Min väg är inte nödvändigtvis bättre, men jag tycker mig ha upptäckt något i avskildheten som inte finns på stora möten tillsammans med andra.

Idag var jag ute och gick en rejäl runda i lövskogen. Att se förmiddagssolen kasta sitt ljus snett över trädtopparna slår det mesta, och jag fortsätter på den snirkliga stigen utan rädsla för att gå vilse. Med tanke på mitt lokalsinne är det en tämligen djärv sak.

Så småningom stannar jag upp. Jag vill erfara avskildheten, lyssna på tystnaden. Trots att det inte finns en människa i närheten, är Någon där. Jag påminns om döden, men det är inte obehagligt – snarare hoppfullt.

Livet blir något verkligt först i och med döden, utan den blir ju evigheten bara det som är, i stället för en möjlighet. Ofta kan jag med mitt intellekt förstå att vår jordiska tillvaro är en gåva vi ska ta vara på, men stunder då hjärtat på ett ärligt sätt kan utbrista det är mer sällsynta.

När jag minns döden – i hopp om Evigheten – blir jag märkligt nog inte mer självcentrerad. I stället inser  jag att livet först och främst handlar om att ge. Min tro blir mindre esoterisk och mindre dogmatisk, mer fysisk och mer konkret. Om jag vanligtvis vill vistas i stora bibliotek bland lärda män och kvinnor, vill jag nu finnas bland de trasiga och nödställda. I ärlighetens namn tror jag att det är dit jag är kallad…

Solen

Även när jag känner mig deppig gör försommaren något med mig. Små trinda barn som rultar fram med fiskespön och otympliga gummistövlar, doften av enbärsbuskar och leende pensionärer skapar hopp. Som ett barn vaknar jag upp på en gång, känner mig nästan förvånad över alla intryck.

Tänk att få sova i tält och lyssna på naturen som sjunger utanför, att äta salta mumsigheter och spela sällskapsspel efter att ha svettats en hel dag i solen. Bara att skriva om det får mig att vilja gå ut i badrummet och lukta under solkrämskorken…

Samtidigt funderar jag över Gud. Det är mer en personlighetsstörning än en yrkesskada. Varför sände Han oss inte bara en bok, det yttersta mästerverket som förklarar allt? Jag tror inte på ”Sola Scriptura” eller nåt sånt, Bibeln räcker inte…

Men när jag ser solen, barnen som leker osv. påminns jag om en gammal sanning. Vittnar inte all god konst redan om Gud, som en komplettering till Bibeln? Är inte naturen* poesi nog? Allt gott kommer ju från Gud…

Den som hyllar skapelsen hyllar ju indirekt Skaparen. När vi diktar om kärleken skriver vi indirekt om Honom som är den personifierad, åtminstone när den är ren och oförstörd. Och handlar inte all mörk konst egentligen bara om frånvaro av ljus, är det inte därför den griper tag i oss? Åtminstone är det så för mig, tror jag…

Hoppas sommaren blir bra iaf! Jag orkar inte med att den blir deppig och tråkig…

* Okej, att han diktade fram myggen fattar jag inte. Är väl outgrundlig humor eller nåt…

Korv

Och svaret på min förra fråga blev rolig mat. Idag gjorde jag falukorv formad till hjärtan, kaniner, hästar, stjärnor, kors osv. Tänk vad man kan göra med lite pepparkaksformar!

Och här kommer bilderna:

Mat

Tillvaron är min sista måltid, och jag kan inte bestämma mig. Halvmesyrer har aldrig tilltalat mig, och tanken på någon ljummen brunsås – som jag kan äta utan att ens reflektera över smaken – får mig att vilja kräkas. Samtidigt har strävan efter originalitet alltid slutat med motsatsen. Har inte alla käkat lustig tjing-tjongmat som de inte ens kan uttala namnet på? Och var det egentligen särskilt gott?

Är jag för kräsen riskerar jag att gå runt svulten hela livet, irriterad och velande mellan massa menyer. Därför vill jag snabbt ställa mig den till synes självklara, men helt avgörande frågan: vad är jag sugen på? Kanske måste jag laga det själv?