”Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”

Predikarens ord uttrycker desperation. Vad är åttio år på jorden i förhållande till evigheten? Ingenting! Med en vindpust blåser vi bort, in i historiens dimma!

Far är död. Vintern är karg. Hästen är svulten och inga vänner syns till i processionen. Tavlan talar sitt tydliga språk, familjen kommer att svälta ihjäl!

Idag predikade Fr. Ingvar om helvetet och jag kom att tänka på tavlan. Den är dyster och sorglig, men mycket nyttig. Familjens öde kommer att drabba även oss, inför döden är vi alla hopplöst förlorade!

Vi vill vara originella, se originella platser och känna originella personer. Vi vill ha vältränade kroppar, ha läst viktiga böcker och tjänat mycket pengar. Ändå kan vi vara försäkrade om detta: Allt vi samlar på jorden kommer att gå samma öde till mötes som kistan i tavlan, till aska och stoft skall det bli!

Betrakta den avlidne Kristus! Kan vi förstå uppståndelsen utan att förstå döden? Vad vore påsken utan långfredag?

Tänk om vi besinnade dödens verklighet lite oftare. Läkare som hittar botemedel mot cancer, ger människor några år till. Den som däremot för en människa närmre Kristus, kan ha fört henne till självaste evigheten! Vad skulle ens möjligen kunna vara mer angeläget?

Halleluja!

About these ads