När jag blev kristen var Apostlagärningarna min favoritbok i Nya Testamentet. Eftersom jag var så teologiskt oskolad hade jag aldrig kunnat sätta ord på det, men redan då förstod jag att det var berättelsen om Den Helige Ande. Människor förvandlades och levde ett bekymmersfritt liv trots alla motgångar. Deras djupaste identitet fanns hos Gud.

Som kristen har jag stora förväntningar på livet. Gud utmanar mig att göra sådant som i världens ögon är helt irrationellt och oegoistiskt. Det försätter mig i situationer som jag annars inte skulle hamna i. Jag har fortfarande inte bett för någon och sett deras amputerade lemmar växa ut, däremot har jag gett bort pengar utan att någon sett på. Jag hade aldrig gjort det om inte min tro utmanat mig till det, det religiösa livet spelar roll. Det fysiska helandets gåva tilldelades någon annan.

För en tid sedan träffade jag en man, låt oss kalla honom Busiga Bosse. Han berättade hur han blev uppriktigt förvånad över att han blev hungrig efter att han döpt sig. Nu hade han kanske inte riktigt alla pommes på tallriken, men hans förväntningar på livet som döpt är något vi alla borde be om.

Busiga Bosse har om någon fått erfara hur viktiga förväntningar är. När han gick i skolan var det ingen som blev förvånad över att han kom in sent i klassrummet med en snus under läppen, utan penna och utan att ha läst till provet. Inte heller var det något som han själv brydde sig om, det var ju så han alltid hade gjort!

När Flitiga Felicia däremot hade glömt läxan var det mer eller mindre en personlig katastrof. Alla förväntade sig ett MVG, inklusive hon själv. Egentligen var hon inte mycket smartare än Bosse, skillnaden låg i självbilden. Hon ville så gärna göra bra ifrån sig eftersom det var en del av hennes identitet.

I kyrkan predikas gärna en väldigt dyster människosyn. Ursprunget finns i teologin runt Adams synd. När han åt av kunskapens träd fördärvades människosläktet och det uppstod en spricka mellan oss och Gud, vi skulle alltid vara benägna att göra det som är fel! Jesus är den som rättar till allt, reparerar bron till himlen. I medeltida konst illustreras det gärna genom att Adams skalle placeras i en liten håla under korset. Ni som bor i Växjö har säkert sett den liggandes framme vid altarkorset i domkyrkan…

Flitiga Felicia ville göra rätt för sig, till skillnad från Busiga Bosse. Båda hade samma krav på sig från läraren, men de såg på kraven på olika sätt. Alla glömmer läxan någon gång, men Flitiga Felicia såg inte på det som en utväg utan som ett uppriktigt misstag. Därför lät det också helt annorlunda när hon bad magistern om ursäkt. Det var uppriktig ånger, inte Bosses slentrianmässiga ”förlåt att jag är sen…”.

Bibeln berättar inte om människor som blir rättfärdiga genom att de slutar tro något om sig själva. Tvärtom finns där en entusiasm och frimodighet, en glädje och längtan efter att få göra det goda. Det är också därför som ångern blir uppriktig när det väl går fel, och Guds nåd blir inte en färdig princip utan verklig förlåtelse!

Låt oss minnas och tacka för alla de gånger som Gud ger oss styrka att göra det som är rätt! Vi har ett fantastiskt äventyr att delta i!