Jag kan aldrig låta  bli att smygläsa lite tidningsrubriker i affären, de är som en svart parodi på dokusåpan jag hamnat i. Det har gnällts så mycket över dem att allt blivit klichéer, men varför förändras ingenting? Tänk om hälften av alla tidningsomslag föreställde goda mödrar med hängtuttar, om en tredjedel av alla skönhetstips handlade om hur vi blir bättre föräldrar, syskon osv.

Skulle vår tids största ångest fortfarande handla om att vara dålig i sängen eller fulast på fiket? Eller kunde vi ha vår stolthet i vår förmåga att älska och hålla ihop? Skulle kvinnan stolt låta sina bristningar bli kyssta av mannen, dessa önskvärda påminnelser om att hon har burit deras barn? Hade han kanske avbokat vaxningstiden för att i stället gå till badhuset med resten av familjen? Hans håriga bringa och hennes raggarsträng vore kanske inget problem längre…

Tänk om det vore så. I stället sitter vi i varsitt rum och fantiserar om plastdockor; att ha en och att själv vara en.  Men gillar vi egentligen plast, eller har vi blivit lurade att det är vägen till trygghet och gemenskap, till att att vara älskad? Jag vandrar som sagt i klichéernas land, men jag tror att många nötta påståenden mår bra av att plockas upp och tas på allvar då och då…

Ni vet gräset är grönare, hellre en fågel i handen, livet är för kort för att, den sjukes enda önskan och så vidare… Skitsant ju!