Radhuset har blivit en symbol för vår tids ångest. Tänk om livet inte är mer än Sportnytt och Let’s dance, fotbollsträningar och föräldramöten! Ungdomar bävar inför att skaffa familj och barn, de vill hellre leva ”fritt” för alltid. Är vi rädda för att vi ska sluta känna, att det verkliga livet ersätts med kronisk längtan efter tiden då hjärtat fortfarande kunde rusa? 

Hellre en själ som skrattar och gråter om vartannat, än en som bara muttrar. Min inställning har alltid varit likadan, passionen behövs för att jag inte ska gå under. Som kommunist brukade jag fråga mig varför folk bara nöjer sig med att träla på i fabriker och på kontor, som kristen undrar jag hur vi bara kan leva vidare utan att längta efter mer än reklampelarnas billiga lockelser. Vågar vi inte tro att det går att leva annorlunda, att det finns frid som inte hör ihop med tråkighet? 

Jag vill ha familj, men tänker under inga omständigheter ”nöja mig”! Likgiltigheten måste vara den enda dödssynd vårt samhälle inte säger sig längta efter. Ändå är vi så rädda för verkliga utmaningar…