Jag har varit medlem på diverse ”internetcommunitys”, och ingenstans slår det fel. Ungdomarna lägger ut jättemånga bilder på sig själva, nästan alla tagna i samma udda vinkel. Det är som en karikatyr av hela samhället. Endast det bästa, mest välpolerade vår visas upp! Familjen med snyggast barn vinner, tvåa kommer den med originellas semestrar…
Det är märkligt, för när vi frivilligt visar upp vår svaghet skapas band som förenar. När jag som ung, tuff grabb sov i tält tillsammans med kompisar kunde det ibland komma erkännanden som skapade obrytbar förtrolighet. Vi var båda lite rädda för mörkret…
Tvärtom är det när vi skäms över våra svagheter. En välpolerad yta uppfattas nästan alltid som överlägsen. När ”perfekta familjen” skiljer sig och blir arbetslösa kan grannarna inte låta bli att gotta sig lite. ”De var visst inte så olika oss trots allt!”. Om vi envisas med att tävla i lycka blir sårbarheten inte orsak till sympati, utan skadeglädje!
Kristus var frimodig med sin sårbarhet. När Han bad inför korsfästelsen står det att han var ”bedrövad till döds” (Matt 26:38) och att svetten ”droppade som blod ner på marken” (Luk 22:44). Ändå är vi så rädda för att vara lika Honom. Tänk om våra tårar ger vatten på kvarn åt skvallertackorna…
4 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
augusti 13, 2009 den 8:38 f m
Leo
Även om jag tror att balansgången är väldigt svår (det är lätt att börja spela teater), så håller jag med. Det finns något befriande i ett tyst accepterande av den excentricitet det innebär att våga visa sprickorna i fasaden. Eller i alla fall av att inte bry sig nämnvärt ifall de råkar synas.
Fint att du bloggar igen.
/Leo
augusti 13, 2009 den 9:03 f m
Pontus
Jajo, allt handlar förstås om att finna bekvämlighet i sin öppenhet.
Att jag skaffat Internet i hemmet gör en del
Kul att höra från dig, hoppas verkligen du har det gott!
Varma hälsningar,
Pontus
augusti 13, 2009 den 11:08 f m
Leo
Just angående öppenhet, och de ”nya” möjligheterna till den (t.ex. de communities du nämnde) kan man dra paralleller till Foucaults tankar om diskursens utveckling (som jag alltså tycker är ganska intressanta). I det som vid första anblick är öppet, fritt och inbjudande gömmer sig en reaktionär ordning som sluter, stänger ute och kontrollerar. T.ex:
”Vilken civilisation annan än vår har väl, utåt sett, varit så fylld av respekt inför diskursen? Var har den någonsin ärats mer, eller bättre? Var har man, som det verkar, mer radikalt befriat den från tvång och gjort den allmän? Men det tycks mig som om det under denna påtagliga vördnad inför diskursen, under denna uppenbara logofili, döljer sig ett slags fruktan. Det verkar som om alla förbud, hinder, trösklar och gränser ordnats för att åtminstone delvis bemästra diskursens snabba spridning, på så vis att dess rikedom berövas sin farligaste del och att dess oordning ordnas i figurer som undviker det mest okontrollerbara.” – Diskursens ordning
Det är bra med mig. Säg till om du vill ses någon gång. Har det lugnt nu i några veckor t.ex. Men jag misstänker att du förvandlas till student i dagarna.
Ha det fint!
augusti 13, 2009 den 6:02 e m
Pontus
Det är nog som du säger. När jag rättat uppsatser har nästan alla analyser eller essäer av typen ”fritt tänkande” handlat om exakt samma slutsatser. Samma sak gäller på nätbaserade diskussionsforum osv.
Kanske har ungdomar lättare att ta till sig floskler, men argumentationen styrs alltid utifrån en rad grundantaganden eller färdiga frågeställningar. Någonstans kommer det ifrån, även om det kanske inte bara är universitetsfolk och ledarskribenter. Oavsett kan vi nog dra slutsatsen att dagens intellektuella klimat är den intellektuellas mardröm, just eftersom vi lever i vanföreställningen att diskursen är fri.
Jag börjar plugga den 1 september, fram till dess jobbar jag halvtid. Du är varmt välkommen när som helst! Eller det kanske är min tur att besöka dig?