Innan jag lägger mig brukar jag hålla en liten rosenkransandakt. Det är ett behagligt sätt att meditera över evangelierna samtidigt som jag för fram mina egna intentioner. Bönen är vilosam och kräver inte mycket av mig, endast några enkla fraser och min egen fantasi…
Igår kväll hände dock något märkligt. Med slutna ögon fick jag se mig själv utifrån. Likt ett litet jollrande barn satt Pontus där med sitt radband och försökte förstå Pappas verklighet. Jag såg nästan lite gullig ut; tafatt och enfaldig, men ändå så älskad. Och naturligtvis kommer jag aldrig att förstå, men utan barnets fantasi är det ännu svårare.
j
(Marc Chagalls tavla ”La Mariée är hämtad från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:1950_Chagall_La_Mariée.jpg)
Hela vår inre värld är verklighet, kanske ännu mer verklig än den uppenbara världen. Att använda ord som fantasi eller saga om allt som verkar ologiskt är att erkänna att man inte förstår sig på naturen. (Marc Chagall)
Chagall tycks inte gillat att andra försökte kategorisera honom som surrealist. Att ägna sig åt det absurda för att det var surrealistiskt och inte bara en naturlig del av fantasin var kanske att göra en för vulgär uppdelning mellan det inre och det yttre. Delade Chagall min längtan efter att få vara barn igen, efter att slippa fokusera så mycket på vad i upplevelsevärlden som är ”verkligt” och inte?
Många av mina bilder gudsbilder är säkert falska. Samtidigt vet jag att jag fantasin är nödvändig för att göra dem färgstarka, annars skulle min tro till slut bli fnasig och torftig. Samma sak är det med våra egna barn…
Barn lär sig hantera verkligheten genom att leka och fantisera. Säkerligen finns det orealistiska inslag i ”mamma-pappa-barn”, men de kanske måste finnas där för att leken ska fungera. När vuxenlivet närmar sig liknar leken mer och mer verkligheten. Vid fullvuxen ålder ska det rent av vara helt sammanvävt, livet är själva leken! Är det inte samma sak med tron?
Bör kanske tillägga att jag inte för fram en ståndpunkt, det här är mest en tanke jag vill pröva…
6 comments
Comments feed for this article
augusti 4, 2009 vid 1:02 e m
Johanna G
Fantasi och drömar är bra. Mycket bra. Men var sak har sin plats och sin ”tid”. Det gäller att kunna skilja på fantasi, dess tolkning och verkligheten, på samma sätt som det gäller att kunna skilja på en poetisk framställning och en historisk skildring även om båda är Bibeltext.
augusti 4, 2009 vid 1:34 e m
Pontus
Naturligtvis! Annars vore vi psykotiska. Däremot undrar jag om vår vilja att rangordna det konkreta som ”högre” eller mer värdefullt alltid är fruktbart.
När jag ber rosenkransen brukar jag exempelvis föreställa mig dofter, små episoder mellan jungfrun och Josef, hur stjärnhimlen låg stilla över det kaotiska Israel osv. Det behöver inte alls vara sant, inget av det jag ”lägger till” berättelsen finns i evangelierna, men det är nödvändigt för att de ska bli levande för mig…
Kanske borde tydliggjort det bättre. Skrev inlägget mer eller mindre rakt upp och ner innan jag publicerade det.
augusti 4, 2009 vid 8:02 e m
Johanna G
Jo, jag känner igen den varianten. Och det måste vara fullt tillåtet att skriva bara rakt ut, att ibland få skriva saker ”på prov” (dvs utan att man själv har tänkt färdigt kring det man skriver).
Platon hävdade tvärt om att det var idévärlden som var den högre av världarna.
augusti 4, 2009 vid 9:00 e m
Pontus
Platon har alltid fascinerat mig och jag tror att de kristna gjorde rätt i att försöka förena grekisk filosofi med kristendom. Det som gör oss unika är ju att vi tror att den inre världen – den själsliga världen om du så önskar, är verkligt förenad med den fysiska. Båda har sitt ursprung i den Treenige Guden. Att avfärda fantasi eller drömmar som löst, förgängligt tankestoff är att göra det för enkelt för sig…
augusti 7, 2009 vid 3:55 e m
Mats Forsberg
Hej! En Undran? Måste en ståndpunkt vara färdigtänkt? Jag tycker du beskriverdet hela poetiskt och trovärdigt. Ståndpunkten skulle vara? Rätten att ge mig inre bilder till en harmoniserad kontakt med Gud, absolut! Hälsningar Mats
augusti 7, 2009 vid 5:59 e m
Pontus
Hej Mats!
Risken med blogginlägg är att de gärna uppfattas som argumenterande. I det här fallet ville jag inte riktigt det…
Kul att du kommenterar iaf!
Hälsningar Pontus