Du bläddrar just nu i månadsarkivet för augusti 2009.
DN skriver idag att Svenska filminstitutet sponsrar tolv regissörer för att göra ”feministisk porr”. Delar av kvinnorörelsen har länge hävdat att tjejer inte får reduceras till objekt för njutning – varken på bild eller i den privata sängen – vilket jag tycker är oerhört sympatiskt. Nu ska njutningen stå i centrum ”på ett schyst sätt”, kanske främst genom att skådisarna får bra arbetsvillkor.
Hur vi talar om kroppen tycks vara avgörande för hur hon uppfattas. Prostitution är helt okej så länge det filmas. Då förvandlas horhuset till en filmstudio, och den som tittar ser skådisar och inte prostituerade. När en kvinna är gravid fascineras vi över ”barnet i magen”, men om hon inte vill ha honom/henne ”tar man bort fostret” eller ”cellklumpen”. Lurar jag däremot i en kvinna medel som skadar graviditeten har jag mördat hennes barn…
Den språkliga förvirringen om kroppen måste hänga ihop med att vi inte längre är överens om vad hon är. När delar av det moderna samhället förnekade själen, öppnades möjligheten att göra njutningen till det högsta moraliska värdet. Samtidigt hävdar Kyrkan fortfarande att människan är skapad till Guds avbild och att själen bor i våra lemmar.
Tyvärr har vi kristna ibland bara talat om konsekvenserna av detta, och sällan om själva grundorsaken till det. Vår vackra kroppsuppfattning har därmed många gånger gått förlorad. Den prostituerade har varit en ”smutsig fresterska” snarare än någon som Gud vill upprätta genom att göra henne till mer än objekt, sexualiteten har varit något vi kämpat mot snarare än samarbetat med på ett gudomligt sätt osv.
I artikeln jag nämnde tidigare kommer Suzanne Osten till tals. Hon har varit aktiv feminist sedan 70-talet och gjort ”queerfeministiska tolkningar och skildringar av sexualiteten”. Trots att vi säkert står mil ifrån varandra när det gäller sexualsyn, sa hon det vettigaste jag hört på länge:
All porr objektifierar människan på ett sätt som jag vänder mig mot. I porr är människan ett instrument för kåthet. Jag gör inte porr själv för att jag i allt jag gör bekämpar tanken på människan som ett ting. Det är ingen likgiltig sak att nakna människor blir framställda på det sättet.
Kyrkan har länge dragit hennes resonemang till sin spets. Människan är rakt igenom helig, och alla försök att se på henne som enbart kropp är onda. Därför är porr helt uteslutet, liksom onani (som förspel tillsammans med partner finns inga problem) och utomäktenskapligt sex.
Även om jag och Suzanne inte är överens tror jag att människor som hon behövs, eftersom de törs tala om vad människan är, inte bara vad hon känner.
Adressen till artikeln finns här. Någon kanske upplever bilderna som stötande:
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/porr-for-feminister-1.940378Radhuset har blivit en symbol för vår tids ångest. Tänk om livet inte är mer än Sportnytt och Let’s dance, fotbollsträningar och föräldramöten! Ungdomar bävar inför att skaffa familj och barn, de vill hellre leva ”fritt” för alltid. Är vi rädda för att vi ska sluta känna, att det verkliga livet ersätts med kronisk längtan efter tiden då hjärtat fortfarande kunde rusa?
Hellre en själ som skrattar och gråter om vartannat, än en som bara muttrar. Min inställning har alltid varit likadan, passionen behövs för att jag inte ska gå under. Som kommunist brukade jag fråga mig varför folk bara nöjer sig med att träla på i fabriker och på kontor, som kristen undrar jag hur vi bara kan leva vidare utan att längta efter mer än reklampelarnas billiga lockelser. Vågar vi inte tro att det går att leva annorlunda, att det finns frid som inte hör ihop med tråkighet?
Jag vill ha familj, men tänker under inga omständigheter ”nöja mig”! Likgiltigheten måste vara den enda dödssynd vårt samhälle inte säger sig längta efter. Ändå är vi så rädda för verkliga utmaningar…
Jag har många gånger fascinerats av kraften i Jesu kallelse. De som lyssnat på Honom har varit beredda att lämna allt; hus, familj och arbete. Antagligen måste jag själv bli förälder för att ens kunna ana innebörden i ett sådant offer…
Mötet med Gud tycks få oss att brinna av längtan. Den egna tillvaron bleknar i förhållande till Hans ansiktes ljus, att få komma närmre Fadern blir det enda som betyder något. Det som alltid hindrat och drar åt andra hållet är världens lockelser och bekymmer (Matt 13:22), våra materiella saker (Mark 10:25) och mänskliga relationer (Luk 9:61).
När vi läser om hur Jesus uppmanar människor att lämna alla sina materiella ägodelar undrar vi hur Han kan vara så sträng! Däremot har vi föga sympati med de nitiska fariséerna som satte större värde på sina seder och bruk än på Jesu kärleksfulla budskap. Att behöva göra avkall på vår religion är inget vi har erfarenhet av, och det kan väl inte svida så mycket?
När jag släppte in Gud i mitt liv tillhörde jag inte någon religion eller definierad kultur. Vårt samhälle försöker i så stor utsträckning som möjligt göra oss fria från seder och bruk, och jag var ett barn av min tid. Däremot hade jag bestämda uppfattningar i många moralfrågor, och om Gud inte ville anpassa sig till dem kunde han lika gärna dra! Att det skulle finnas likheter mellan min vilja att hålla fast vid liberala sanningar och fariséernas beteende var jag helt blind för…
Samma värld, samma frestelser. Idag har jag i mångt och mycket lyckats göra mig fri från de samhällsideal som inte överensstämmer med Jesu undervisning. I stället har jag blivit religiös till tusen. Det innebär inte att jag kommit jättenära Gud, utan att min religiösa tillhörighet har blivit en viktig del av min identitet. Och faktum är att det är först nu som jag börjar förstå fariséernas ovilja att följa. Ingenting är mer smärtsamt än att behöva ge upp sina föreställningar om vem Gud är, eller vad Han kräver av oss.
Bilden är hämtad från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/35/JesusPharisees.jpg
Mannen som ville begrava sin far (Luk 9:59 – 60) fick höra att de döda skall begrava de döda. Judisk lag krävde att han var med vid begravningen, men Jesus uppmanade honom att bryta mot det. Och ibland undrar jag vad som skulle hända om vi ställdes inför samma sak. Skulle man lyda om Gud kallade baptisterna att döpa barn, katolikerna till att sluta fira mässa, kväkarna till att hålla rockgudstjänst och predika på gator och torg, pingstvännerna till att sitta still, svenskkyrkliga till att fördöma samhällets leverne osv? Ni förstår nog vad jag vill komma till…
Tänk om vi kunde älska Gud lika mycket som vår religion! Eller vår politik. Eller vår familj. Eller vår rikedom.
Vem har sagt att moderaterna saknar självdistans? Jämför bilden med rubriken..
Jag har varit medlem på diverse ”internetcommunitys”, och ingenstans slår det fel. Ungdomarna lägger ut jättemånga bilder på sig själva, nästan alla tagna i samma udda vinkel. Det är som en karikatyr av hela samhället. Endast det bästa, mest välpolerade vår visas upp! Familjen med snyggast barn vinner, tvåa kommer den med originellas semestrar…
Det är märkligt, för när vi frivilligt visar upp vår svaghet skapas band som förenar. När jag som ung, tuff grabb sov i tält tillsammans med kompisar kunde det ibland komma erkännanden som skapade obrytbar förtrolighet. Vi var båda lite rädda för mörkret…
Tvärtom är det när vi skäms över våra svagheter. En välpolerad yta uppfattas nästan alltid som överlägsen. När ”perfekta familjen” skiljer sig och blir arbetslösa kan grannarna inte låta bli att gotta sig lite. ”De var visst inte så olika oss trots allt!”. Om vi envisas med att tävla i lycka blir sårbarheten inte orsak till sympati, utan skadeglädje!
Kristus var frimodig med sin sårbarhet. När Han bad inför korsfästelsen står det att han var ”bedrövad till döds” (Matt 26:38) och att svetten ”droppade som blod ner på marken” (Luk 22:44). Ändå är vi så rädda för att vara lika Honom. Tänk om våra tårar ger vatten på kvarn åt skvallertackorna…
Innan jag lägger mig brukar jag hålla en liten rosenkransandakt. Det är ett behagligt sätt att meditera över evangelierna samtidigt som jag för fram mina egna intentioner. Bönen är vilosam och kräver inte mycket av mig, endast några enkla fraser och min egen fantasi…
Igår kväll hände dock något märkligt. Med slutna ögon fick jag se mig själv utifrån. Likt ett litet jollrande barn satt Pontus där med sitt radband och försökte förstå Pappas verklighet. Jag såg nästan lite gullig ut; tafatt och enfaldig, men ändå så älskad. Och naturligtvis kommer jag aldrig att förstå, men utan barnets fantasi är det ännu svårare.
j
(Marc Chagalls tavla ”La Mariée är hämtad från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:1950_Chagall_La_Mariée.jpg)
Hela vår inre värld är verklighet, kanske ännu mer verklig än den uppenbara världen. Att använda ord som fantasi eller saga om allt som verkar ologiskt är att erkänna att man inte förstår sig på naturen. (Marc Chagall)
Chagall tycks inte gillat att andra försökte kategorisera honom som surrealist. Att ägna sig åt det absurda för att det var surrealistiskt och inte bara en naturlig del av fantasin var kanske att göra en för vulgär uppdelning mellan det inre och det yttre. Delade Chagall min längtan efter att få vara barn igen, efter att slippa fokusera så mycket på vad i upplevelsevärlden som är ”verkligt” och inte?
Många av mina bilder gudsbilder är säkert falska. Samtidigt vet jag att jag fantasin är nödvändig för att göra dem färgstarka, annars skulle min tro till slut bli fnasig och torftig. Samma sak är det med våra egna barn…
Barn lär sig hantera verkligheten genom att leka och fantisera. Säkerligen finns det orealistiska inslag i ”mamma-pappa-barn”, men de kanske måste finnas där för att leken ska fungera. När vuxenlivet närmar sig liknar leken mer och mer verkligheten. Vid fullvuxen ålder ska det rent av vara helt sammanvävt, livet är själva leken! Är det inte samma sak med tron?
Bör kanske tillägga att jag inte för fram en ståndpunkt, det här är mest en tanke jag vill pröva…
Kommentarer