God teologi är sann och logisk. Jag har aldrig sett präster som druckit gift eller lattjat med ormar (Mark 16:18), så bilder som handlar om det är ganska enkla att tolka just som bilder. När biskop Anders ryggar tillbaka inför anakondan påverkar det alltså inte min tro eller förståelse av Ordet nämnvärt… 

Lite klurigare blir det när allegorier eller metaforer inte tycks överensstämma med min omedelbara tolkning av dem. Ta exemplet med saltet som förlorar sältan. Såhär säger vår Herre i Bergspredikan:

Ni är jordens salt. Om saltet mister sin kraft, hur ska man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. (Matt 5:13)

Tidigare har jag alltid förstått det som en personlig uppmaning att aldrig hamna i andlig lättja. Bergspredikan handlar mycket om gärningar och att leva just som salt och ljus, så jag har aldrig ifrågasatt tolkningen. Åtminstone inte innan jag frågade mig om det överensstämmer med verkligheten…

Har jag inte hört talas om varma kristna som förlorat sin tro för att sedan hitta tillbaka många år senare? Inte ska de väl ”kastas bort och trampar av människorna”? Om det är gärningar eller personlig tro det handlar om fungerar den inte ens på Kyrkan som kollektiv, för nog har vi genomlevt epoker av oerhört andligt mörker? 

Jag har alltså tvingats omvärdera min förståelse, suga på Ordet lite. Idag tolkar jag det som en fråga om bekännelse. Saltet hör inte ihop med våra gärningar eller ens med vårt hjärtas tro. Människan är förgänglig, det Eviga tillhör Gud! Det enda Kyrkan aldrig förlorat är Evangeliet, oavsett om enskilda präster trott på det eller ej. Nya generationer har kunnat väcka äldre genom att hänvisa till vad de åtminstone påstår sig tro på.

Men vad händer med en sovande ”kyrka” om den till och med förlorar sin sälta, dvs. sin bekännelse? Där är jag rädd att vi snart kan pröva om min teologi överensstämmer med verkligheten…