Tolkning

God teologi är sann och logisk. Jag har aldrig sett präster som druckit gift eller lattjat med ormar (Mark 16:18), så bilder som handlar om det är ganska enkla att tolka just som bilder. När biskop Anders ryggar tillbaka inför anakondan påverkar det alltså inte min tro eller förståelse av Ordet nämnvärt… 

Lite klurigare blir det när allegorier eller metaforer inte tycks överensstämma med min omedelbara tolkning av dem. Ta exemplet med saltet som förlorar sältan. Såhär säger vår Herre i Bergspredikan:

Ni är jordens salt. Om saltet mister sin kraft, hur ska man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. (Matt 5:13)

Tidigare har jag alltid förstått det som en personlig uppmaning att aldrig hamna i andlig lättja. Bergspredikan handlar mycket om gärningar och att leva just som salt och ljus, så jag har aldrig ifrågasatt tolkningen. Åtminstone inte innan jag frågade mig om det överensstämmer med verkligheten…

Har jag inte hört talas om varma kristna som förlorat sin tro för att sedan hitta tillbaka många år senare? Inte ska de väl ”kastas bort och trampar av människorna”? Om det är gärningar eller personlig tro det handlar om fungerar den inte ens på Kyrkan som kollektiv, för nog har vi genomlevt epoker av oerhört andligt mörker? 

Jag har alltså tvingats omvärdera min förståelse, suga på Ordet lite. Idag tolkar jag det som en fråga om bekännelse. Saltet hör inte ihop med våra gärningar eller ens med vårt hjärtas tro. Människan är förgänglig, det Eviga tillhör Gud! Det enda Kyrkan aldrig förlorat är Evangeliet, oavsett om enskilda präster trott på det eller ej. Nya generationer har kunnat väcka äldre genom att hänvisa till vad de åtminstone påstår sig tro på.

Men vad händer med en sovande ”kyrka” om den till och med förlorar sin sälta, dvs. sin bekännelse? Där är jag rädd att vi snart kan pröva om min teologi överensstämmer med verkligheten…

Om att låta det innersta bli sinnligt

Tidigare har jag skrivit om monogam kärlek. Människor som älskar växer med tiden samman. De kan ogenerat lukta på varandras fisar, lyssna på samma skämt tre gånger om osv. Men vad är kärlek? Är det inte mer än viljan att stanna kvar trots att den andra blivit lite vardag? Mitt förra inlägg kunde nog sluta i sådana slutsatser…

Jag har varit förälskad många gånger; låtit mig charmas av små egenheter och lätt kunnat bortse från sådant som jag annars skulle finna osympatiskt. Den andra har känts så varm, mysig och spännande att jag bara kunde berikas om hon blev en viktigare del av mitt liv.

Det har också funnits kvinnor som kommit mig mycket nära, som känt mig bättre än alla mina vänner. Men det mest spännande – att verkligen förenas – är mig ännu ej förunnat. För det som gör Pontus till Pontus hör inte samman med hur jag tänker, känner, minns eller reagerar. Det finns något djupare, något som förenar mig med barnet för tjugo år sedan och som inte hänger ihop med några sinnliga eller fysiska egenskaper. Detta, mitt varande som är helt oberoende av de atomer och molekyler som utgör min kropp, är något som skulle kunna tillhöra någon annan.

Jesus säger att två blir ett och att de oupplösligt fogas samman av Gud. Detta mirakel är långt djupare än att människor står ut med varandra. Kroppen och personligheten kan förändras, tankar och minnen kan försvinna och lemmar kan bytas ut. Ändå förblir de ett.

Längtan efter att få tillhöra är mer än erotisk, den hör samman med vårt gudomliga ursprung. Människan mår inte bra av att bara finnas till för sig själv, vi är skapade för att tillhöra varandra. Ibland genom kommunion eller barmhärtighetsgärningar, ibland genom erotik, föräldraskap osv. Frågan är bara vad som är min plats. Eller din för den delen…

Maria gav sig helt åt Gud, det var endast med Honom hon skulle förenas på fysiskt vis. Jag undrar hur det kändes att ha vägen, sanningen och livet kroppsligt boende inom sig. Fet tanke iaf! Jag ber om hennes förbön…

Längtan efter självförståelse

Genom hela livet vill vi hålla dörren öppen och stängd på samma gång. Allt som begränsar oss skapar ångest: tid, materiell osäkerhet, döden osv. Vi vill ha fritt spelutrymme. René Magritte gör denna ångest väldigt tydlig med några av sina tavlor. Låt mig illustrera vad jag menar med dem och tematiken ”romantisk kärlek”. Om jag har brutit mot någon upphovsrättslag genom att publicera bilderna tar jag naturligtvis bort dem på en gång. E-posta pontan [dot] lennartsson [at] gmail [dot] com

Vi har slutat älska andra. Kärleken förutsätter löften, begränsningar. För att vi verkligen ska våga blotta oss själva krävs det att vi fullt ut litar på medmänniskan. När medmänniskan då inte är beredd att ge verkliga löften, törs vi inte heller ge oss själva fullt ut. Om vi inte tillhör varandra utnyttjar vi varandra, även om det mycket väl kan vara ett ömsesidigt utnyttjande. Ensamhetens ångest blir då den falska gemenskapens ångest. Vi ger bara i syfte att få något tillbaka, och är det inte kul drar vi. Partnern blir en projektion av mina egna önskningar och fantasier, inte någon vi älskar som någon annan. Vi lämnar dörren öppen och stängd på samma gång, lever som ”förlovade” halva livet. Men till det oerhörda priset av att den andra måste bli en bild av mina egna önskningar för att hon ska få stanna.

Tydligast blir detta i sexualiteten. Många av mina vänner har haft över tjugo sexuella partners. I en annan tid hade det kunnat innebära tjugo barn med tjugo olika mödrar eller fäder. Idag har synen på samlagets syfte förändrats, vi använder preventivmedel och behöver inte älska den vi ligger med. ”Hon behöver ändå inte bli mor till mina barn…”. Men hur kul är det att kyssa någon som täcker sig i rädsla för att bli sårad?

För är det inte i den självutgivande kärleken vi verkligen finner oss själva?