Det brukar sägas att vi är dåliga på att vara tacksamma för det vi har. El, rinnande vatten, hälsan osv.  gör sig mest påmint när det saknas. I ”Herrens bön” uppmanas vi att be om det mest grundläggande (Matt 6:11), kanske för att påminna oss om att inte ta något för givet.

Samma sak tycker jag mig se i kärleken mellan människor. När vi förutsätter den andra personens tillgivenhet – som om vi ägde den – förvandlas hon till ett dött föremål, en möbel. Det betyder naturligtvis inte att vi ska sluta att räkna med varandra, men den potentiella ensamheten och övergivenheten är det som gör relationen levande. När vi ser på den vi älskar kan vi minnas att hon väljer just oss, och källan till valet avslöjar lite av sitt väsen.

Men hur är det då med Gud? Kan vi förutsätta Hans kärlek? Jag tror det, men känner mig inte riktigt färdig med resonemanget. Kanske rymmer svaret delvis ett avslöjande om Hans – lite plumpt uttryckt – dunkelhet eller trancendens. Många gånger frågar jag mig varför Gud inte gör sin allmakt ännu mer uppenbar. Varför sänder Han inte bara en strålande ängel som berättar om all fördold kunskap, löser alla tvister om orden runt Skaparens väsen?

Är sökandet och tvivlet det som möjliggör kärleken? Skulle vi förvandla Jesus till en vattenkran – något som bara finns där utan att vi reflekterar över det – om Han gjorde sig tydligare och mer konkret? Jag önskar att jag kunde säga att den sortens arrogans inte finns inom mig, men jag ser ju vad som händer med min tro idag ifall den inte utmanas och ställs inför prövningar. Han som inte kan älska mindre måste kanske göra sig lite mystisk för att vi ska bli nyfikna och älska Honom?