En del gillar att titta på någon blond, solariebränd fräsching som lirar rocklåtar om Jesus. Jag gillar att titta på fåglar och träd i skogen. Min väg är inte nödvändigtvis bättre, men jag tycker mig ha upptäckt något i avskildheten som inte finns på stora möten tillsammans med andra.

Idag var jag ute och gick en rejäl runda i lövskogen. Att se förmiddagssolen kasta sitt ljus snett över trädtopparna slår det mesta, och jag fortsätter på den snirkliga stigen utan rädsla för att gå vilse. Med tanke på mitt lokalsinne är det en tämligen djärv sak.

Så småningom stannar jag upp. Jag vill erfara avskildheten, lyssna på tystnaden. Trots att det inte finns en människa i närheten, är Någon där. Jag påminns om döden, men det är inte obehagligt – snarare hoppfullt.

Livet blir något verkligt först i och med döden, utan den blir ju evigheten bara det som är, i stället för en möjlighet. Ofta kan jag med mitt intellekt förstå att vår jordiska tillvaro är en gåva vi ska ta vara på, men stunder då hjärtat på ett ärligt sätt kan utbrista det är mer sällsynta.

När jag minns döden – i hopp om Evigheten – blir jag märkligt nog inte mer självcentrerad. I stället inser  jag att livet först och främst handlar om att ge. Min tro blir mindre esoterisk och mindre dogmatisk, mer fysisk och mer konkret. Om jag vanligtvis vill vistas i stora bibliotek bland lärda män och kvinnor, vill jag nu finnas bland de trasiga och nödställda. I ärlighetens namn tror jag att det är dit jag är kallad…