Även när jag känner mig deppig gör försommaren något med mig. Små trinda barn som rultar fram med fiskespön och otympliga gummistövlar, doften av enbärsbuskar och leende pensionärer skapar hopp. Som ett barn vaknar jag upp på en gång, känner mig nästan förvånad över alla intryck.

Tänk att få sova i tält och lyssna på naturen som sjunger utanför, att äta salta mumsigheter och spela sällskapsspel efter att ha svettats en hel dag i solen. Bara att skriva om det får mig att vilja gå ut i badrummet och lukta under solkrämskorken…

Samtidigt funderar jag över Gud. Det är mer en personlighetsstörning än en yrkesskada. Varför sände Han oss inte bara en bok, det yttersta mästerverket som förklarar allt? Jag tror inte på ”Sola Scriptura” eller nåt sånt, Bibeln räcker inte…

Men när jag ser solen, barnen som leker osv. påminns jag om en gammal sanning. Vittnar inte all god konst redan om Gud, som en komplettering till Bibeln? Är inte naturen* poesi nog? Allt gott kommer ju från Gud…

Den som hyllar skapelsen hyllar ju indirekt Skaparen. När vi diktar om kärleken skriver vi indirekt om Honom som är den personifierad, åtminstone när den är ren och oförstörd. Och handlar inte all mörk konst egentligen bara om frånvaro av ljus, är det inte därför den griper tag i oss? Åtminstone är det så för mig, tror jag…

Hoppas sommaren blir bra iaf! Jag orkar inte med att den blir deppig och tråkig…

* Okej, att han diktade fram myggen fattar jag inte. Är väl outgrundlig humor eller nåt…