”Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra vad som helst – endast döden skall skilja oss åt.” (Rut 1:16 – 17)
Gud är i sitt innersta väsen gemenskap, och därför har han också skapat människan till gemenskap. När Gud instiftar äktenskapet gör Han det för att två skall bli ett (1 Mos 2:24). Rut – icke-juden i Jesu släkttavla – förtjänar sin plats i frälsningshistorien tack vare hennes trofasthet och kärlek till den gemenskap hon fann i Israel. Som änka beslutar hon sig för att hålla sig lojal till den familj hon tidigare blivit ingift i, trots att de uppmanar henne att hålla sig till landet Moab där hon har gott om fördelar. Beslutet är för den utomstående helt galet, men hennes blick är annorlunda än vår.
Rut lever extraordinärt, hennes liv handlar inte längre om egot utan om att finnas till för andra. Vi säger ofta att det är mänskligt att synda, att egoismen är naturlig. Kanske finner vi tröst i påståendet eftersom våra begär vill leva så, men för den som tror att vi är skapade till Guds avbild måste det vara lögn. Annars ger vi gnostikerna rätt: om skapelsen är naturligt ond måste Skaparen också vara ond. När vi säger att trasiga relationer, sjukdom och motgångar ”hör till” uttalar vi egentligen antikristliga sanningar.
Kristendomen lär att allt det onda är skapelsevidrigt. Jesus lovar oss inte ett liv utan det, men Han gör det ändå tydligt att det inte tillhör oss och att det strider mot Guds vilja. Naturligheten finns bortom våra begär och det vi ”känner för”, alltså i självuppoffringen. Närmst vårt innersta, sanna väsen kommer vi inte när vi snor guldklockan av den misshandlade främlingen på gatan, utan när vi hjälper honom upp på benen. Till och med när vi riskerar vårt eget skinn, eller när det är någon vi instinktivt ogillar.
Rut läses ibland på bröllop. Två människor väljer det naturliga; att finnas till för varandra, att vara ett. ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag”. Går det att ge en vackrare kärleksförklaring, att välja något naturligare? Men om vi inte ens vågar säga så till varandra, hur ska vi då våga säga det till Anden?
2 comments
Comments feed for this article
maj 12, 2009 vid 9:00 f m
Sara
Jo, men på ett sätt hör ju sjukdomar och ondska osv till livet. Inte till Gud eller kristendomen, men till livet. Jag tror helt klart att det finns ett syfte med de onda saker som häner (men vi kanske aldrig förstår syftet) för om det inte funnits något syfte hade Gud kunnat ta bort det på en gång.
maj 12, 2009 vid 7:34 e m
hilaron
Jag tycker det är en viktig distinktion att göra mellan det faktum att lidande, död och synd inte är människans naturliga tillstånd och det faktum att vi genom Kristus kan förhärligas genom lidande och död och genom förlåtna synder upphöjas (jfr. Luk 7:47). Det är genom Kristus, genom att vi förenar oss med Hans lidande och Hans död, som vi kan få någon mening i dessa saker. För de är onaturliga, de är konsekvenser av synden som är det mest onaturliga en människa kan ägna sig åt. Visst kan Gud fylla det med mening, och det har Han också gjort i Kristus, när vi nu har blivit Guds barn och kan förena våra umbäranden med Han som är förstfödd.
Återigen denna paradox. För både sjukhuset och korset är ju fundamentalt kristna företeelser.
Allt gott!