You are currently browsing the monthly archive for maj 2009.
Idag vandrade jag återigen omkring i skogen, förundrad över skapelsens skönhet. När jag då springer på en gammal risifruttiförpackning kan jag omöjligen bara traska vidare utan att plocka upp den. Lite senare kommer ett cigarettpaket, och det får vandra med i andra handen. Min skog ska kännas äkta, inte som en planerad rastplats eller storstadspark.
”Här är det vackert som en i barnsaga. Jag lägger mina sunkiga fimpar där!” (Skräplista i mitt huvud)
Med händerna fulla av geggigt plast ser jag plötsligt skräp överallt, och det gör nästan fysiskt ont att gå förbi. Det är som att dammsuga hela lägenheten förutom hallen, eller diska alla glas utom ett. Men var går gränsen, när är det dags att inse att jag redan gjort mitt? Ska jag bli en excentrisk dåre som går runt och plockar skräp i skogen hela dagarna. Och vore det i sådana fall något dåligt?
Någonstans drar vi gränsen, vi vill inte bli för mycket. Att plocka upp lite skräp från naturen är mysigt och lite duktigt, men att gå runt med en säck och plocka i flera timmar är stört. Vi vill gärna vara goda, men bara så länge det skapar beundrande blickar, inte misstanke eller utanförskap. Förutom när det gäller Moder Teresa förstås. På teve, där hon inte luktar.
Det brukar sägas att vi är dåliga på att vara tacksamma för det vi har. El, rinnande vatten, hälsan osv. gör sig mest påmint när det saknas. I ”Herrens bön” uppmanas vi att be om det mest grundläggande (Matt 6:11), kanske för att påminna oss om att inte ta något för givet.
Samma sak tycker jag mig se i kärleken mellan människor. När vi förutsätter den andra personens tillgivenhet – som om vi ägde den – förvandlas hon till ett dött föremål, en möbel. Det betyder naturligtvis inte att vi ska sluta att räkna med varandra, men den potentiella ensamheten och övergivenheten är det som gör relationen levande. När vi ser på den vi älskar kan vi minnas att hon väljer just oss, och källan till valet avslöjar lite av sitt väsen.
Men hur är det då med Gud? Kan vi förutsätta Hans kärlek? Jag tror det, men känner mig inte riktigt färdig med resonemanget. Kanske rymmer svaret delvis ett avslöjande om Hans – lite plumpt uttryckt – dunkelhet eller trancendens. Många gånger frågar jag mig varför Gud inte gör sin allmakt ännu mer uppenbar. Varför sänder Han inte bara en strålande ängel som berättar om all fördold kunskap, löser alla tvister om orden runt Skaparens väsen?
Är sökandet och tvivlet det som möjliggör kärleken? Skulle vi förvandla Jesus till en vattenkran – något som bara finns där utan att vi reflekterar över det – om Han gjorde sig tydligare och mer konkret? Jag önskar att jag kunde säga att den sortens arrogans inte finns inom mig, men jag ser ju vad som händer med min tro idag ifall den inte utmanas och ställs inför prövningar. Han som inte kan älska mindre måste kanske göra sig lite mystisk för att vi ska bli nyfikna och älska Honom?
En del gillar att titta på någon blond, solariebränd fräsching som lirar rocklåtar om Jesus. Jag gillar att titta på fåglar och träd i skogen. Min väg är inte nödvändigtvis bättre, men jag tycker mig ha upptäckt något i avskildheten som inte finns på stora möten tillsammans med andra.
Idag var jag ute och gick en rejäl runda i lövskogen. Att se förmiddagssolen kasta sitt ljus snett över trädtopparna slår det mesta, och jag fortsätter på den snirkliga stigen utan rädsla för att gå vilse. Med tanke på mitt lokalsinne är det en tämligen djärv sak.
Så småningom stannar jag upp. Jag vill erfara avskildheten, lyssna på tystnaden. Trots att det inte finns en människa i närheten, är Någon där. Jag påminns om döden, men det är inte obehagligt – snarare hoppfullt.
Livet blir något verkligt först i och med döden, utan den blir ju evigheten bara det som är, i stället för en möjlighet. Ofta kan jag med mitt intellekt förstå att vår jordiska tillvaro är en gåva vi ska ta vara på, men stunder då hjärtat på ett ärligt sätt kan utbrista det är mer sällsynta.
När jag minns döden – i hopp om Evigheten – blir jag märkligt nog inte mer självcentrerad. I stället inser jag att livet först och främst handlar om att ge. Min tro blir mindre esoterisk och mindre dogmatisk, mer fysisk och mer konkret. Om jag vanligtvis vill vistas i stora bibliotek bland lärda män och kvinnor, vill jag nu finnas bland de trasiga och nödställda. I ärlighetens namn tror jag att det är dit jag är kallad…
Även när jag känner mig deppig gör försommaren något med mig. Små trinda barn som rultar fram med fiskespön och otympliga gummistövlar, doften av enbärsbuskar och leende pensionärer skapar hopp. Som ett barn vaknar jag upp på en gång, känner mig nästan förvånad över alla intryck.
Tänk att få sova i tält och lyssna på naturen som sjunger utanför, att äta salta mumsigheter och spela sällskapsspel efter att ha svettats en hel dag i solen. Bara att skriva om det får mig att vilja gå ut i badrummet och lukta under solkrämskorken…
Samtidigt funderar jag över Gud. Det är mer en personlighetsstörning än en yrkesskada. Varför sände Han oss inte bara en bok, det yttersta mästerverket som förklarar allt? Jag tror inte på ”Sola Scriptura” eller nåt sånt, Bibeln räcker inte…
Men när jag ser solen, barnen som leker osv. påminns jag om en gammal sanning. Vittnar inte all god konst redan om Gud, som en komplettering till Bibeln? Är inte naturen* poesi nog? Allt gott kommer ju från Gud…
Den som hyllar skapelsen hyllar ju indirekt Skaparen. När vi diktar om kärleken skriver vi indirekt om Honom som är den personifierad, åtminstone när den är ren och oförstörd. Och handlar inte all mörk konst egentligen bara om frånvaro av ljus, är det inte därför den griper tag i oss? Åtminstone är det så för mig, tror jag…
Hoppas sommaren blir bra iaf! Jag orkar inte med att den blir deppig och tråkig…
* Okej, att han diktade fram myggen fattar jag inte. Är väl outgrundlig humor eller nåt…
Och svaret på min förra fråga blev rolig mat. Idag gjorde jag falukorv formad till hjärtan, kaniner, hästar, stjärnor, kors osv. Tänk vad man kan göra med lite pepparkaksformar!
Och här kommer bilderna:
Tillvaron är min sista måltid, och jag kan inte bestämma mig. Halvmesyrer har aldrig tilltalat mig, och tanken på någon ljummen brunsås – som jag kan äta utan att ens reflektera över smaken – får mig att vilja kräkas. Samtidigt har strävan efter originalitet alltid slutat med motsatsen. Har inte alla käkat lustig tjing-tjongmat som de inte ens kan uttala namnet på? Och var det egentligen särskilt gott?
Är jag för kräsen riskerar jag att gå runt svulten hela livet, irriterad och velande mellan massa menyer. Därför vill jag snabbt ställa mig den till synes självklara, men helt avgörande frågan: vad är jag sugen på? Kanske måste jag laga det själv?
”Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra vad som helst – endast döden skall skilja oss åt.” (Rut 1:16 – 17)
Gud är i sitt innersta väsen gemenskap, och därför har han också skapat människan till gemenskap. När Gud instiftar äktenskapet gör Han det för att två skall bli ett (1 Mos 2:24). Rut – icke-juden i Jesu släkttavla – förtjänar sin plats i frälsningshistorien tack vare hennes trofasthet och kärlek till den gemenskap hon fann i Israel. Som änka beslutar hon sig för att hålla sig lojal till den familj hon tidigare blivit ingift i, trots att de uppmanar henne att hålla sig till landet Moab där hon har gott om fördelar. Beslutet är för den utomstående helt galet, men hennes blick är annorlunda än vår.
Rut lever extraordinärt, hennes liv handlar inte längre om egot utan om att finnas till för andra. Vi säger ofta att det är mänskligt att synda, att egoismen är naturlig. Kanske finner vi tröst i påståendet eftersom våra begär vill leva så, men för den som tror att vi är skapade till Guds avbild måste det vara lögn. Annars ger vi gnostikerna rätt: om skapelsen är naturligt ond måste Skaparen också vara ond. När vi säger att trasiga relationer, sjukdom och motgångar ”hör till” uttalar vi egentligen antikristliga sanningar.
Kristendomen lär att allt det onda är skapelsevidrigt. Jesus lovar oss inte ett liv utan det, men Han gör det ändå tydligt att det inte tillhör oss och att det strider mot Guds vilja. Naturligheten finns bortom våra begär och det vi ”känner för”, alltså i självuppoffringen. Närmst vårt innersta, sanna väsen kommer vi inte när vi snor guldklockan av den misshandlade främlingen på gatan, utan när vi hjälper honom upp på benen. Till och med när vi riskerar vårt eget skinn, eller när det är någon vi instinktivt ogillar.
Rut läses ibland på bröllop. Två människor väljer det naturliga; att finnas till för varandra, att vara ett. ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag”. Går det att ge en vackrare kärleksförklaring, att välja något naturligare? Men om vi inte ens vågar säga så till varandra, hur ska vi då våga säga det till Anden?
Kommentarer