En av mina bästa vänner har äntligen kommit på besök i Växjö. Om han visste hur jag saknat vårt pretentiösa umgänge. Igår slet vi fram böcker ur hyllan och citerade gubbar likt uppspelta barn som visar upp sina favoritleksaker. Och mitt emellan en diskussion om Deleuze, Kierkegaard och den kristna skolastiken, frågade min kompis hur i hela fridens namn två arbetargrabbar kunde få så tomtiga intressen.
Frågan är inte ny. Många gånger har jag undrat samma sak. Hemma diskuterades inget intellektuellt. Men kanske beror det bara på att våra föräldrar läste mycket sagor för oss när vi var små? Vi som inte tror på tevemyterna behöver något annat för att kanalisera vår längtan efter det extraordinära. De stora livsfrågorna är som berg vi aldrig lyckas bestiga, exotiska platser kartorna ännu inte fångat. Idealvärlden – sagan – känns många gånger verkligare och bättre än ”verkligheten” själv. Kanske är det rent av där Sanningen finns?
David, jag vet att du fattar vad jag menar. Vad tror du?
Pax!
14 comments
Comments feed for this article
mars 16, 2009 vid 11:43 f m
David
Ahhh, citera gubbar, denna ädla syssla! Vi som inte kan stilla vår längtan med något i den här världen är betvingade att söka något bortom den. Filosofi och dylikt är möjligen ett steg på vägen, men även det har sin tydliga begränsning. Skönlitteratur, poesi kanske är ännu ett steg, men inte heller där tror jag att vi kan sätta oss ned och röka pipa. Min övertygelse är att den som nöjer sig med något mindre än Gud, nöjer sig med något som är för litet för människan. Därför kan ingen människa någonsin nöja sig utan att förlora sig själv. För vad är det att nöja sig om inte just att låtsas att vi är självtillräckliga?
Idealvärlden, den arketypiska världen, känns nog ofta verkligare därför att den faktiskt är verkligare i vissa avseenden. En värld som är mer i överensstämmelse med Paradiset, helt enkelt. För det som är Verkligt och Sant är ju Godhet, Kärlek osv. Allt det andra är perversioner av detta. Men det arketypiska Varat kan ju bara tjäna som ett första steg, vår förening med Honom som är Sanning och Kärlek leder nödvändigtvis till ett levande av arketyperna i världen. Liv är inte liv om det inte är Sanning, Kärlek, Godhet och Skönhet.
Caritas in veritate!
mars 16, 2009 vid 12:06 e m
Leo
På vilket sätt är filosofi, poesi och litteratur försök att nå något ”bortom” denna värld?
För mig är det nog precis tvärt om… en bekräftelse på verkligheten, på just denna värld.
Det är tillräckligt, mer än tillräckligt. Hur skulle det kunna vara något annat?
mars 16, 2009 vid 12:31 e m
David
Givetvis ska inte ”bortom” tolkas som ”anti”. Jag håller med dig om att det är en bekräftelse på verkligheten, på denna världs verklighet och behovet av en filosofisk realism – något som för övrigt är tämligen unikt för abrahamitiska religioner i allmänhet och den katolska tron i synnerhet. Men dess verklighet, och människans längtan, skänks den av någon som är mer verklig, mer sann än vår värld är. För vad är annars det inre skrik som ljuder i människan vid en annan människas död eller vid hennes lidande, om inte just ett skrik om att det är något som är fel, förskräckligt fel, med världen? Och när en människa tittar in i sitt inre och ser den ocean av ondska och själviskhet som råder där; är det då inte med en måttstock som inte är av denna värld som vi ser att det är ondska och själviskhet? En inomvärldslig måttstock skulle ju endast konstatera att någon handling eller tanke är, för vad skänker oss egentligen en differentiering i ondska och godhet om inte Han som har skapat oss och hela världen gör det?
Per aspera ad Deum!
mars 16, 2009 vid 1:18 e m
Leo
Intressant, och jag uppskattar att du formulerar dig på ett icke allt för teologiskt sätt. Det gör att jag kan förstå dig lite bättre, tror jag.
Men jag håller, naturligtvis, knappt med om ett ord, det är ju att vänta. Jag finner det fascinerande… det oblyga och ogenerade talet om gott och ont, som om de vore oproblematiska begrepp, som om de faktiskt fanns – var reella och absoluta. Jag försöker inte vara nedvärderande och dryg, utan jag menar faktiskt att det är ganska modigt (vilket ju ibland också kan läsas som dumdristigt, det får väl tiden utvisa).
P.S. På vilket sätt är en filosofisk realism tämligen unik för de abrahamitiska religionerna? Jag har stött på trovärdiga realister i väldigt många (och bitvis motsägelsefulla) filosofiska traditioner. Logiska positivester såväl som post-strukturalister.
Nu ska jag ut i solen och bära lite ved!
mars 16, 2009 vid 1:20 e m
Leo
*logiska positivister
(Jag kan stava, även om det går trögt ibland).
mars 16, 2009 vid 1:50 e m
David
Bara en kort not om filosofisk realism, så menade jag givetvis inom de traditionella religiösa uppfattningarna så är de abrahamitiska religionerna tämligen ensamma om en sådan filosofisk realism (exempelvis linjär tidsuppfattning). Hinduism, buddhism, allehanda hednareligioner var och är i stor utsträckning magiska och antirealistiska.
mars 16, 2009 vid 2:07 e m
Leo
Då är jag med.
mars 18, 2009 vid 4:05 e m
David
Jag tar upp tangentbordet igen för att svara. Tänkte att det kan vara idé. Du säger att du finner tal om ont och gott som realiteter fascinerande. Men för mig är det på något vis en återgång till ett visst mått av ”sunt förnuft”. Givetvis vilar moralen och vetenskapen om den på axiom: liv är bättre än död, det är bättre att vara frisk än sjuk osv. Det är ur en filosofisk synpunkt mycket möjligt att ifrågasätta sådana saker, men det kräver för det mesta någon grad av solipsism i alla fall i en utsträckt betydelse (se Peter Singer el.dyl.). Det kräver en avsaknad av objektivitet, alltså i någon mån ett avfall från realismen. Jag har en hypotes om att den förlust av det moraliska förnuftet som började med reformationen och fullbordades i och med ”upplysningen” så småningom har burit frukt i den mysticistiska och magiska New Age-rörelsens och postmodernismens förnuftsförakt per se. Det är såklart spekulationer och jag har inte forskningsapparaten att göra en historisk undersökning av fenomenet, men vad är vår lilla prettoklubb om inte en klubb för beundran av spekulationer?
Men är det inte ett problem att förneka existensen av ont och gott? Hur kan någon människa i sådana fall avgöra vad hon ska göra för att leva ett gott och inte ett ont liv? För visst är det för det mesta gråzoner, men en grå kulör är ju alltid en blandning av absoluterna svart och vitt (sen är det inte så att jag tror att dessa principer är jämbördiga, men det är ju en annan femma). För att då kunna urskilja hur mycket svart som finns i det gråa och hur mycket vitt som finns, så behövs ju en förståelse av vad som är rent vitt och vad som är rent svart.
Allt gott!
mars 19, 2009 vid 1:09 e m
Pontus
Idag håller jag faktiskt med dig i mångt och mycket, David. Samtidigt förstår jag inte på vilket sätt reformationen gav upphov till förlusten av det moraliska förnuftet. Skulle Luther och Calvin förneka Rom 1:19 – 20?
För övrigt vet jag att vi alla tre delar en annan passion. Gunga lugnt GANGSTAHHZ!
mars 19, 2009 vid 3:07 e m
David
Hej Pontus!
Nej, jag betvivlar inte att Luther och Kalvin höll hela Romarbrevets första kapitel för sant, och där delar de givetvis den apostoliska uppfattningen. Därför är det endast begynnelsen, för att använda en biblisk bild så var deras uppror mot objektiviteten det senapsfrö som senare blommade ut i en buske av moralisk förvirring och anarki. För vad är det Luther gör om inte just att demolera alla objektiva grunder för moralförnuftet, genom sitt insisterande på sitt eget samvetes primat? Den fråga som Luther och Kalvin reser, om än inte de svar de ger, öppnar för det objektivas och det heligas undantryckande från världen. För om Luther var rättfärdig i sitt uppror, varför skulle inte Müntzer vara det, varför skulle inte puritanerna vara det, varför skulle inte Lenin vara det, varför skulle inte 68-rörelsens sexualneurotiker vara det, varför skulle inte dagens vidriga abortindustri vara det?
Jag är alltså helt på det klara med att såväl Luther och Kalvin delade den katolska trons uppfattning om naturrätt och det är snarare den fråga och det paradigm (för att tala med Kuhn) som etableras som lägger grunden för upplysningen och för den därefter följande förvittringen, genom förlusten av objektivitet i själva frågeställningen – se exempelvis vissa lutheraners teser om att det är irrelevant att Kyrkan har skapat Bibeln och att Bibeln på något sätt skulle vara självvaliderande för dem som är troende.
Väl mött!
mars 19, 2009 vid 4:00 e m
Pontus
Leo X hade nog mer gemensamt med 68-rörelsens sexualneurotiker än Luther. För mig som ser protestantismen som en inomkyrklig rörelse blir det där alltså en väldigt märklig jämförelse. Luther var teolog och hade rätt att yttra sig i lärofrågor, och hans kritik var bitande! Kanske var det Den Helige Andes sätt att väcka kyrkan till liv så att den inte hade ihjäl sig själv?
mars 20, 2009 vid 7:02 f m
David
Nu hamnar vi återigen i den förra diskussionen… Men men, det är väl inte oförståeligt. Jag kan både hålla med dig och inte hålla med dig. I praktik hade Leo X kanske mer att göra med sexualneurotikerna (jag har inte stenkoll på hans historia), men i teori och lära var Luther närmare. För när proklamerade Leo X att det var OK med äktenskapsbrott, orgier osv.? Men Luther skrev till Melanchthon att det kvittade om han mördade 1000 människor under en dag, han skulle ändå inte förlora sin rättfärdighet hos Gud. Vad får mest konsekvenser för efterföljande tid: att en person är en stor syndare, eller att en person hävdar att man kan begå vilka synder som helst utan att det påverkar relationen till Gud?
Och ja, Luther var teolog och präst. Men på vilket sätt rättfärdigar det att han övergav denna sin mission? För en teolog är ju en person i Kyrkans tjänst och när han överger den apostoliska tron kan han inte längre betraktas vara teolog i Kyrkans tjänst. För att ta ett liknande exempel så var Nestorius ärkebiskop i Konstantinopel och hade alltså Kyrkans uppdrag att lära och leda Guds folk (till skillnad från teologer som inte har den uppgiften). Han hade alltså ett än högre berättigande att lära än Luther, det betyder inte att han hade rätt, vilket ju också visades på det ekumeniska konciliet i Efesos. Så endast en referens till Luthers position som teolog räcker inte för att rättfärdiga hans lära.
Luthers kritik av en stor utbredd praxis kan jag möjligen stämma in i, däremot är hans underliggande teologiska skäl till detta fullkomligt förödande och knappast ”bitande”. Doktrinerna sola fide, sola scriptura osv. går emot hela den apostoliska Traditionen i såväl Öst som Väst och jag förstår inte hur det kommer sig att sådana läror skulle ta 1500 år på sig att helt plötsligt poppa upp ur ingenstans… Utveckling och reform behövs från tid till annan i Kyrkan, men det är viktigt att bibehålla den ständiga kontinuiteten med apostlarnas tro och inte helt plötsligt bryta upp rotverket och plantera nya buskar. Se exempelvis konciliet i Trient, som innebar stora förändringar för att komma till rätta med utbredda, ibland viljemässiga, missförstånd av exempelvis läran om avlat eller den Heliga Eukaristin bland delar av kleresiet (exempelvis genom utvecklingen av prästseminarier). Och till skillnad från den lutherska synen på historien, så ”tvingades” inte detta koncilium fram av Luther utan av det trängande behovet att komma till rätta med en mängd problem. Konciliet i Trient är den katolska reformationen.
Nåväl, nu blev det här återigen en apologia vilket känns lite trist. Men vi kanske kan hitta tillbaka till ursprungsspåret?
”He who asserts that he cannot be bound by the Church’s bonds, confesses that he cannot be loosed by her authority.” (påven helige Gregorius VII, 1076)
Väl mött!
mars 20, 2009 vid 2:24 e m
Pontus
Vi förstår reformationstanken på olika sätt. Luther hävdade att Gud förlåter alla synder för den som >>ångrar sig<<, Rom sålde hellre lite avlatsbrev och köpte bling-bling och töntiga hattar för pengarna.
Och ja, jag håller diskussionen låg så vi slipper den
Men varje gång du hoppar på protestantismen på det vulgära sätt som du gör härsknar jag till lite faktiskt. Varken Luther, jag eller K.G. Hammar är antikrist, jag lovar. Skriftens status gentemot Traditionen kan vi kanske diskutera vid ett mer sansat tillfälle…
Frid broder!
mars 20, 2009 vid 3:11 e m
David
Vad är det som är ”vulgärt” i min kritik av protestantismen? Är det inte sant att Luther skrev detta brev till Melanchthon? Är det inte sant att sola fide och sola scriptura är innovationer utan tidigare föregångare i traditionen? Är det inte sant att en teolog inte har vilket spelutrymme som helst i lärofrågor? Varför har östkyrkorna samma lära om gudomliggörande som den katolska Kyrkan om nu Luther hade rätt i sin doktrin om att människan aldrig kan frigöra sig från sina synder utan endast ”täckas över” av den dekreterade rättfärdigheten (se främst skillnaden i syn på konkupiscens och arvsynd)?
Och du vet att för att få avlat så krävs ett totalt avståndstagande från all synd, inklusive att man befinner sig i nådens tillstånd och således har biktat alla dödssynder. Avlat har ingenting med förlåtelse av synder att göra, vilket också togs upp och förklarades på konciliet i Trient, pga. utbredda villoläror och förvriden praxis som både du och jag delar avskyn emot. Jag förnekar alltså inte att det fanns orsak att reformera Kyrkan på 1500-talet, men jag menar att detta måste ske i kontinuitet med den heliga Kyrkans beständiga och bestående tradition.
Vi får väl nöja oss med att i det här läget ”agree to disagree”.
Väl mött!