Träd och känslor

Människor är som träd. Vi måste leva av solen även om molnen försöker lura oss att det är mörkt. Känslomässiga svårigheter är lika mycket en del av tillvarons poesi som årstiderna. Vår skönhet visar sig just i det färgsprakande skådespel som alla nyfikna hjärtan genomlever; om detta vittnar nästan all god konst!

 

Vi kan härda ut både dystra och glada toner så länge vi aldrig lämnar Livets grundtakt, den som påminner oss om att det finns något större än våra nuvarande känslotillstånd. Lidelse är slaveri, men passion är den värme som ger tillvaron färg.

 

Frihet från slaveriet får alltså aldrig betalas med apati. Den som önskar sig ett stenhjärta är inte mer än sin lidelse, hon skulle dö tillsammans med sina känslor. När predikaren konstaterar att ”allt är tomhet”, gör han det tillsammans med en vacker insikt: livets mening finns bortom människans konster och påhitt… 

 

Och vad vill jag ha sagt? Att det kan vara intressant och vackert även om det gör väldigt ont ibland. Eller just därför…