Väldoftande jämnmod

Hur många timmar har jag inte  suttit och frustat framför datorn, skitförbannad över att leva i en värld av idioter. På nätforumen har jag haglat fram poster, tillrättavisat feltänkare och förbannat mig över den som inte förmår att se och förstå vad jag förstår. Först nu ser jag det ironiska i att den tjugofyraåriga Pontus utan tvekan skulle fått en tillrättavisning av sig själv om han åkte tillbaka några år i tiden…

Kanske krävdes tonårsilskan för att idag kunna se på världen med jämnmod? Eller för att jag åtminstone ska vilja längta efter det? Viljan att förklara världen med teorier dör sakta men säkert bort, allt eftersom jag förstår tankens hopplösa uppdrag. I stället vill jag utveckla kärleksfulla och ödmjuka karaktärsdrag. Kanske innehåller dygderna en öppning som borrar hål i världen, snarare än förändrar den.

-

Frisk frukt

Kyrkolivet och politiken har samma problem: man talar gärna ner varandra för att upphöja sig själv. Genom att gå in med prästfingret och tillrättavisa andra, slipper vi bli medvetna om våra egna brister. Vi går och rynkar på näsan åt allt det ruttna, i stället för att själva odla god frukt. Jag är långt ifrån befriad från detta osmickrande karaktärsdrag, och det är en sorgfylld insikt att leva med.

Någonstans vill jag tro att det Sanna ska lysa som en klar stjärna på himlen. Den som fullt ut bryter med världen, öppnar sig för Gud och lever i kärlek ska dofta så gott att ingen kan ta miste på dess genuina sötma. Det är ingen likgiltighet, utan en brinnande längtan och förtröstan: viljan till självrannsakan. Amen.

En kärleksförklaring

 

min kompis poeten,
han är en fin kille han

med honom blir orden,
för det som känns
inte bögigt.

vi kan skratta.
och gråta
åt pretentiös poesi

eller det som bara känns…

min kompis poeten,
han är en fin kille han

 

 

.