You are currently browsing the monthly archive for augusti 2008.
Jag har precis kommit hem från en pilgrimsvandring till Aglona. Det är troligtvis bland det mäktigaste jag har gjort, och därför känns det nästan fel att försöka sätta ord på resan. Jag nöjer mig därför med att nämna en återfunnen kärlek till Katolska Kyrkan samt ett nytt sätt att se på tillit och enkel glädje.
Det är förunderligt hur bönen växer när jag tvingas förlita mig på främlingars välvilja för att ha sovplats eller vatten att dricka.
När jag är ute och reser händer det ganska ofta att jag stöter på barndöpta katoliker som inte håller med påven, men som ändå väljer att stanna kvar och engagera sig i kyrkan. Exempelvis har jag lärt känna en präststuderande som gärna vill välsigna homosexuella par, som inte ser några problem med onani osv. Att det i många katolska tycks vara väldigt vanligt med preventivmedel och abort är väl ytterligare exempel.
Min fråga är vad Kyrkan säger om sådana medlemmar. Bör de officiellt lämna kyrkan om de vägrar att kompromissa med sina egna ideal? Jag förstår ju att de kan bli automatiskt exkommunicerade vid väldigt allvarliga synder, men de fortsätter ju ändå att gifta sig och döpa sina barn i kyrkan osv.
Nåväl. Någon läsare har säkert koll 
Publicerade precis två utdrag från en gammal blogg. Blev lite nostalgisk och kände att de gav en bra bild av min tidiga tro…
Mitt liv har varit en berg-och-dalbana. Kittlande magar ersätts av illamående och väntan på vändningen, spänningen. När någon för en tid sedan frågade mig om jag tror på ett liv i fullständig tillfredsställelse, gav jag henne en hyllning till karusellen. Ett impulsivt svar, formulerat med vinden i håret. Jag ångrar mig, min vän.
I min flykt från ledan brukar jag anta att livet antingen är som ett solsken eller som ett åskmoln; däremellan är det bara mulet och fuktigt. Resonemanget bygger på att det är emotionella yttringar som avgör mitt liv, och antagligen är det just där som det brister. När jag ligger och tittar på himlen under en stjärnklar sommarnatt, minns jag nämligen det konstanta, det som aldrig fick plats på ett spänningsspektrum. Livet är mer än känslostormar.
Till och med under de perioder då jag mått som sämst har jag känt att vi ingår i något större. Jag kanske inte alltid valt att kalla det ”Gud” eller ”mystik”; ord som ”naturupplevelser” eller ”vardagsestetik” har troligtvis legat närmre till hands. Ändå genomsyrar det våra liv, blir till en röd tråd vi aldrig förmår att klippa, men inte heller alltid att vårda.
Någon sa en gång att vi ska göra livet till en öken. Det är först i den som vi kan ställa oss inför oss själva och Gud, söka efter susningen. I den blir en vindpust lika omfamnande som en storm i ledan, den ömma kyssen lika närvarande som samlaget vi längtat efter hela veckan. Askesen handlar därför inte om att avstå, utan om att upptäcka och berika det lilla. Det är först på de öppna fälten som vi kan se bergens mästerverk.
Under en skogspromenad kom någon och smekte min kind, jag kunde precis ana henne. Kärleken kastade sig inte över mig – jag blev inte förälskad – men något planterades i mitt hjärta. Jag ville låta fröet gro, smög runt bland buskarna och försökte luska ut vem det var som gav mig en invit. Tyvärr var jag rädd för att låta relationen växa, jag talade inte om min upplevelse och jag vågade inte ta reda på var hon bodde. Vad skulle mina kompisar säga? Tänk om hon inte är den jag hoppas på? Det var lättare att bara låta henne vara ett mysterium, en mystisk upplevelse. Jag var en blomma utan livets vatten.
”Sök, så skall ni finna”
Matt 7:7
Jag fortsatte lyckligtvis mitt sökande. Någon tog rent av med mig till kyrkan, viskade att det var där hon bodde. Men familjen, inredningen, sederna – allt var främmande. Hon var inte där, jag såg bara välstrukna skjortor och töntiga glasögon. Aldrig mer skulle jag gå dit, jag hörde inte hemma i sällskapet. I min självbelåtenhet gjorde jag i stället mig själv till kung, Gud skulle bli min skogsdrottning.
Nu vet alla som känner mig att mitt lokalsinne är katastrofalt. Att i min ensamhet knata runt på stigar i skogen är idioti. Vägen till Gud är inte på förhand utstakad; vi gör bäst i att leta tillsammans, varna varandra för villospår. Jag skulle alltså bli tvungen att svälja min stolthet och mina fördomar. Gubben i prästkrage hade kanske något att säga trots allt, med honom vandrar man åtminstone inte ensam.
Idag går jag alltså i kyrkan. Till min förvåning blev den stela träbänken så småningom en insutten fåtölj. Det ovana har blivit något bekant, något som skänker trygghet att fokusera på det inre snarare än bänkkamraten. Sederna, riterna, musiken – allt har blivit mitt.
Innan dess betraktade jag kyrkans radikalitet och oförmåga att rakt av anpassa sig efter min sekulära vardag som ett problem . Idag är det tvärtom, den erbjuder ett brott med en tillvaro där ingenting är heligt. Söndagarna blir en oas där jag inte bara tillåts att söka i mitt inre, utan dessutom förväntas göra det. Alla som tvingats ut på en shoppingrunda efter att ha mediterat i någon timme, förstår radikaliteten i att omsätta en sådan stillhetstanke i praktik. Att få möta skogens stillhet i en byggnad full av människor, måste vara det mest revolutionerande vi någonsin har åstadkommit!
Vad är det som drar människor till olika samfund? Med min skoltid i åtanke vill jag lite skämtsamt och fördomsfullt påstå att nördarna som mest läste Fantasy eller spelade ”Drakar och demoner” hamnade i Katolska Kyrkan, att de grå fiolspelande tjejerna hamnade i Missionskyrkan, att det hippa discofolket hamnade i evangelikala sammanhang och att Svenska Kyrkan består av dem som mest hängde på…
Vad tror ni?
Kommentarer