You are currently browsing the monthly archive for juli, 2008.
Jag berättade för ett par dagar sedan att jag påbörjat Gud med oss av Lewi Pethrus. Här kommer ett litet tänkvärt utdrag om enfalden. Med tanke på att boken är tryckt på 30-talet är språket kanske inte det modernaste, men vem vill vara modern i dessa tider?
[...]Det finns ett mycket vackert drag hos duvan, som Jesus anförde en gång, då Han skickade ut sina lärjunar. Han sade >>Se, Jag sänder eder såsom får mitt bland ulvar. Varen därför kloka såsom ormarna och enfaldiga såsom duvorna.>> Det är ett mycket skönt drag hos brudesjälens natur, att hon är enfaldig. Hon är icke full av alla slags planer, list och bedrägeri. Hon vet bara ett, lever för ett, älskar ett, offrar för ett. Hon säger som psalmisten: >>Ett har jag begärt av Herren, och därefter traktar jag, att få bo i Ditt hus och betrakta det heliga i Ditt tempel i alla mina livsdagar.>> Det är en brudesjäls begär. Hon är icke tvehågsen. Dessa två begrepp äro motsatta: att vara tvehågsen är motsatsen till att vara enfaldig. Tvehågsen är den människa, som har sin håg åt två håll. Hon har sin håg åt Gud och sin håg åt världen. Men en enfaldig människa har sin håg åt ett håll. Hennes håg är icke mångfaldig, icke tvåfaldig, utan den är enfaldig. Jag tror, att Guds folk behöver mycket mer av duvans enfald. Man har blivit så märkvärdig. Man försöker rusta sig med all möjlig visdom. Man ställer sig fram gentemot världen och säger: >>Vi kunna lika mycket som ni, vi kunna slå er med våra världsliga visdomsargument.>> – Så disputerar man, men vad vinner man på allt detta? Just ingenting, men man kanske retar sina motståndare. De människor, som uträttat något i denna värld och lämnat andliga resultat efter sig, där de gått fram, äro egentligen dessa enfaldiga själar, som barnsligt trott, vad Herren har sagt. Vi kunna verkligen säga, som Paulus sade på sin tid till korintierförsamlingen: >>Jag fruktar, att liksom ormen besvek Eva med sin illfundighet, så skola även edra sinnen fördärvas och vändas från den enfaldiga troheten mot Kristus.>>
Det är denna enfaldiga trohet mot Kristus, som är makten i en kristens liv. Och denna enfaldiga tro är speciellt kännetecknande för varje brudesjäl. Hon är icke så där märkvärdig och förslagen. Hon vet ett enda: att hon helt tillhör Jesus.
Jag kanske inte håller med honom till fullo, men det är en snygg utläggning i alla fall.
Kan objektifieringen av medmänniskan bli tydligare än på Internet? Communitys och bloggar erbjuder möjligheten att uttrycka en image, förmedla vem eller vad vi vill vara i andra människors ögon. Med en intressant eller sexig pose fångar vi de övriga användarnas intresse, blir något de vill konsumera.
Som kåta hundar sniffar vi sedan runt i nätdjungeln. Gentemot de övriga användarna – personerna – har vi inga förpliktelser eller krav på kärlek. Det spelar alltså ingen roll om du har tusen besök per dag, du kan fortfarande vara ensammast i världen.
När Kyrkan historiskt sett vänt sig mot onani och promiskuöst sex, har det bland annat motiverats med hur okristligt det är att göra andra människor till objekt för vår egen tillfreddsställelse. För mig spelar det dock ingen större roll om vi stimulerar könet medan vi sitter vid datorn, jag tycker ändå att hela communitykulturen känns obehaglig…
Fett att romersk katolska kyrkan gett Internet ett skyddshelgon iaf.
Igår var jag på Erikshjälpen och köpte en bok av Lewi Pethrus, Gud med oss. Visserligen har jag bara hunnit läsa lite drygt hundra sidor, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av den brinnande väckelseiver som än så länge präglat vartenda kapitel. Hur han belyser Guds krav på den personliga efterföljelsen, predikanterna och församlingen har gett mig en verklig tankeställare och en indirekt kritik av det högkyrkliga sammanhang jag länge sympatiserat med.
Under den senaste tiden har jag vistats mycket i ”frikyrkliga” sammanhang, och att nästan alla jag möter har en personlig berättelse om Gud har gett mig en ökad respekt för rörelsen. Idag har jag dock känt en oerhörd längtan efter nattvard, och då slår det mig hur mycket vi diskuterat det personliga, och hur lite vi diskuterat Kyrkan. Brödet och vinet är den yttersta påminnelsen om att vi verkligen får vara Guds kropp på jorden.
Jag är övertygad om att den frikyrkliga väckelseivern och kärlek till Skriften fortfarande påverkar Rom och patriarkaten i positiv riktning. Tron på att ”vi har rätt och ni har fel” är mig fullständigt främmande, och jag har väldigt svårt att köpa exempelvis Roms självpåstådda ofelbarhet i lärofrågor. Däremot har både den östliga och den romerskt katolska kyrkan något frikyrkorna saknar, nämligen en tydlig teologi om sin egen identitet.
När jag blev kristen döptes jag in i ett sammanhang som är större än mig själv. Kyrkan är inte bara något andligt, utan den har varit materiellt närvarande sedan Kristi uppståndelse. Det personliga och det historiska kompletterar varandra på ett oerhört sätt. När en del säger att alla samfund är grenar i en och samma kropp tröstar det visserligen något, men jag kan ändå inte låta bli att längta efter mer. Kanske leder en ökad meditation över Treenigheten och det kristna livet en dag till en gemenskap som går långt bortom den sortens trösterika påståenden? Kommer jag någonsin hitta hem och finna ro?
Låt oss be för vår Kyrka. Amen!
PS.Jag korrar inte idag heller. Är livrädd för perfektionism. /DS
Alla har vi säkerligen ertappats med att göra något genant i tron om att vi är ensamma. Det kan vara obetydliga händelser som att vi sitter och sniffar oss själva i armhålan eller rapar högt, men det kan också vara värre saker som att vi stjäl av varandra.
Jag skulle aldrig gå på fest med larmet kvar på presenten, hälsa och säga att värden egentligen är ganska tråkig, men att jag är där för att förföra hans fru. Inte heller skulle jag högljutt klaga på att killen bredvid fick större tårtbit än mig, eller med ett hånflin påpekat att tjocka damen mitt emot borde fått en morot i stället.
I ljuset av sådana exempel framstår jag nog tvärtom som väldigt from. Trots det har jag vid flera tillfällen gjort mig skyldig både till otukt, skvaller, avundsjuka och elakheter. Väldigt sällan öppet och ogenerat, men desto oftare i ”ensamhet”, i utvalda sällskap eller i mina tankar.
Men är inte denna tilltro till ensamheten ett både praktiskt och existentiellt gudsförnekande? Beror inte all synd på otro, och finns det verkligen någon som av hela sitt hjärta tror? Kan den som helt och hållet förlitar sig på att Guds Ande verkligen bor i våra fysiska lemmar samtidigt använda kroppen till sådant som väckt Hans vrede genom båda Hans förbund?
När Paulus hävdar att vi räddas genom tron gör han naturligtvis inte en gnostisk tolkning av evangeliet och reducerar det till en rent andlig angelägenhet. Paulus är övertygad om att Anden bor i oss och att varje synd är en vanhelgelse av Gud, en handling i otro. Det är tyvärr lätt att glömma, inte minst i den lutherska kyrkan idag…
Men men, Johannes sätter naturligtvis ett mycket kraftfullare ljus på läran:
Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?
(1 joh 5:1 – 5)
Guds rika välsignelse mina vänner!
En god vän brukar pika mig för min rastlöshet. Hon kallar mig ”Rasmus på luffen” och ber mig alltid att slappna av när tillvaron känns för långsam. I stället för att gå av och an som en kissnödig hund har jag många gånger bett om hennes förmåga att se det förunderligt vackra även i vardagen. Dessvärre har gåvan aldrig riktigt infunnit sig, och mitt öde tycks vara ett liv med repiga möbler och intrycksdrogande så fort jag har lite tråkigt. Ändå tycker jag inte att rastlösheten har varit ensidigt negativ…
Med kappsäcken på ryggen vänds blicken inåt. Min längtan blir till hopp; jag förundras, drömmer och fascineras av att nuet är ett äventyr. Guds skapelse känns verkligt närvarande, och jag lägger märke till sådant som vanligtvis stannar vid mina sinnen. Pilgrimen är endast verkligt närvarande när han äntligen är påväg…
Dilemmat för mig har dock alltid varit att skilja mellan resa och flykt. Rastlöshet blir gärna till rotlöshet om den inte grundar sig i förvissning om att Gud har en plan för allt vi gör. Fåfänga och fantasier får aldrig styra vår väg. I vår längtan efter det genuina frestas vi gärna att söka det på platser i stället för i vårt inre, men för pilgrimen är ett sådant förhållningssätt främmande. Det är den inre upptäcktsfärden som är uppbygglig, inte målet…
Resorna är alltså inga troféer vi samlar på, ingen manikyr för vårt personliga identitetsskapande. Även om apostlarna reste mycket kunde de lika gärna sitta som fångar på en grekisk ö någonstans. Lärjungaskapat tycks alltså handla om att vara främling var vi än befinner oss, om att vårt hem inte är av denna världen. För somliga innebär det att de ständigt måste riva upp tillvaron eftersom den skadar deras relation till Gud, men för andra är det precis tvärtom. Det viktiga är att drivkraften bakom våra val är längtan efter Liv och Sanning, inte fantasier eller cynism.
Har jag fel? Låt oss be om vägledning för våra liv!
Från min tid som lärare minns jag särskilt ”Fia”, den lite knepiga eleven som av många uppfattades som ”bortskämd”. Hon tog väldigt mycket plats och var i ärlighetens namn ganska krävande. Jag råkar dock veta att hon har speciella hemförhållanden, och i mina ögon är hon en person som av hela sitt väsen längtar efter kärlek och bekräftelse. Hon är inte bortskämd, utan behöver liksom alla människor bli sedd.
Jag vet inte hur det fungerar, men en verkligt fattig ande är inte svår att känna igen. Fia är utvald till något extraordinärt, och hon behöver få veta det. Jag skulle vilja berätta för henne att storheten sällan ryms i slott, på MTV eller i snyggingars uppskattande blickar. Det kommer inifrån, genom att Den Helige Ande viskar Namnet till hennes hjärta: ”Jesus – Herren räddar!”. Om hon känner igen Susningen – Namnet – kommer det att få konsekvenser ända in i evigheten. Och alla förutsättningar finns; hon saknar varken Ande eller längtan efter kärlek, så varför är hon inte redan kristen?
Kyrkan har i alla tider försökt nå henne, men nu är det länge sedan vi lyckades, åtminstone i Sverige. I takt med att samfunden mer och mer liknar företag, blir medlemssiffror, image och välgjorda kampanjer allt viktigare. Det kanske inte är helt irrelevant, men många gånger undrar jag om vi inte samtidigt glömmer bort vår ursprungliga kallelse.
Kristenheten har ett heligt uppdrag att följa Jesus och visa övernaturlig kärlek; den som går bortom sympatier och antipatier. Vi ska vara ett levande vittnesbörd för den enskilda människan. Inte för att bli fetare eller underlätta för våra ekonomer, utan för att vi älskar och vill väl. Fia borde se oss lysa av kärlek, och på så vis känna igen viskningen som ständigt vädjar till hennes hjärta.
Ibland befarar jag dock att hon bara ser medlemsraggare. Vore vi verkligt kärleksfulla skulle vi sträcka ut handen mot Fia, helt utan begär efter egen vinning. Att öka i medlemsantal eller behålla människor i organisationen vore inget självändamål, utan möjligen resultatet av att fler ser träd som bär frukt. Att Fia står utanför går inte att skylla på en taskig image eller sekulariseringen, utan brist på kärlek. Vi behöver alltså inga fler kampanjer, det räcker med Andens frukter…
Jag vill uppmana alla som läser att be för vår Kyrka!
Kommentarer