Moraliskt snobberi

Vi satt och snackade på lunchrasten. En av mina jobbarkompisar berättade om en katolsk familj i Tyskland som skaffat sensationellt många barn. En märklig moralsyn, sades det. Preventivmedel var strikt förbjudet, ”men pippa kunde man” Dessutom hade de jäklarna tvingat de äldre syskonen i familjen till att passa småttingarna, vilket naturligtvis var fel.

På bussen hem, några timmar senare, funderar jag om inte begreppet ”liberal tolerans” även det hör hemma på flosklernas soptipp. Vi ställer oss i praktiken likgiltiga inför förpestandet av miljön, vräker oss i materiellt överflöd och glor passivt på TV-underhållningen när den ger reportage om svältkatastrofer, samtidigt som vi ägnar lunchrasterna åt att förbanna tyrannin i att behöva passa sina syskon.

Jag står knappast själv fördomsfri, helt utan intoleranta domar. Tvärtom är jag i flera avseenden en självgod jävel, upptagen i egna tankar, och dessutom fullkomligt övertygad om att jag är ensam i insikten om min synd. Trots det, eller kanske just därför, kan jag inte låta bli attt undra hur vår moraliska självgodhet har uppstått. Varför ser vi på oss själva som ensamt reflekterande, samtidigt som resten av världen idiotförklaras?

PS.
Jag vill än en gång tipsa om Pamuks ”Snö”. Dessvärre har jag den inte tillgänglig just nu, annars hade jag återigen citerat några läckra citat. Kulturell och moralisk ambivalens har sällan skildrats så snyggt. /DS.

Jag sitter här på tåget och förundras över att detta min själ lärt sig förbanna kan vara ett levande faktum: Gud är död. Ett anti-löfte som jag tror påminner sig hos alla människor…

Tankarna går till nyheterna om Moder Theresas tvivel som tidningarna skrev om för någon månad sedan. Ett antal brev om religiös osäkerhet ska tydligen publiceras för allmänheten. Att känna tomhet eller undra om inte erkännandet av kyrkans heliga dogmer är självbedrägeri lär pröva de flesta av oss då och då, men av någon anledning talar vi sällan om det. Görs det så blir det en grej, en egen tematik, ingen naturlig del i den vardagliga tron.

Faktum är att det tar emot att skriva om tvivlet. Jag betraktar det närmast som en brist och svaghet, ett personligt tillkortakommande. Men tron är en gåva från Gud, och tvivlet lämnar ingen. Att inte tala om religiös uppgivenhet, eller att acceptera kristna dogmer för att framställa sig själv som mer helig och insiktsfull, borde vara den mest förljugna och vidriga fåfänga som finns.

Med det som grund värjer jag mig ibland för teologiska diskussioner. Inte så mycket för att jag är ointresserad av andras tankar, insikter och förståelse. Inte heller för att jag är rädd för att pröva min egen syn, eller ens för att jag räds ord som ”sanningen”. Oviljan kommer ur rädslan av att frestas in i självhävdelsen. Längtan efter att ha den djupaste brunnen, att bli beundrad för mina kloka svar, är en fruktansvärt osmickrande sida jag ofta blottar. Likaså vet jag att tryggheten i andras – kyrkans – erkännande gör att jag gärna låser in mig i en lära. Om jag inte längre får instämmande nickar från den jag beundrar, tvingas jag ställa mig ensam och skör inför omgivningens ifrågasättande.

Det är därför jag älskar Tomas (se exempelvis Joh 20:19 – 30). Liksom de övriga lärjungarna hade han bevittnat alla Jesu underverk, ändå trodde han inte på sina vänner när de berättade om uppståndelsen. Men det är inte tvivlet i sig jag beundrar, Jesus kallar oss till tro. Snarare fascineras jag av den uppriktighet som möjliggjorde en sann relation till Gud.

Om Tomas hade sökt erkännande hos sin kommande kyrka – sina vänner – hade han inte talat om sina tvivel. Han hade kallt kunnat posera med sin fromma förtröstan och blivit beundrad av de andra tio. Men det hade varit ett liv i lögn, i otro, och den hade aldrig burit honom någonstans. Nu krävde tvivlet att han fick föra in handen den uppståndne kroppens öppna sår. Först då kunde Tomas utbrista: ”Min Herre och min Gud” (Joh 20:28). Hade han någonsin, med sanna läppar gjort det om han värnat sin höga aktning bland de andra?

Carpe Diem – nöjd och glad

Hon som verkligen fångar dagen, måste vara nöjd med att leva likadant varje dag. Annars lever hon väl i morgondagen?