You are currently browsing the monthly archive for augusti 2007.
Tron är en relation, en relation som till sin natur måste vara fullständigt ödmjuk och fullständigt kärleksfull. Eftersom Gud till sitt innersta väsen är kärlek, och eftersom den troende har en relation till denna kärlekens Drottning, måste tron också innebära att den inte behöver bekräftas av Världen. Den som fått prinsessans hand, behöver knappast flörtiga blickar från hennes fula styvsyster för att känna sig god till mods.
Tyckandet är motsatt till sin natur. Det är fullständigt självcentrerat och söker alltid bekräftelse hos andra; annars hade vi knappast argumenterat om sådant som faktiskt inte förändrar något i praktiken. Jag törs rent av påstå att tyckandet står i Satans tjänst, det infiltrerar våra hjärtan och göder vår hatiska vilja till rivalitet och osämja. Kanske är det just därför jag blir så förbryllad när jag gång på gång kommer på mig själv med att tjurskalligt försöka övertyga andra om min kärleksfulle Guds unika förträfflighet.
Genom att tillrättavisa andra tar jag på mig Hans uppdrag. I stället för att låta Gud verka i mitt hjärta, bära frukt och bli sökt av andra, åker prästfingret fram. Är det för att min världsliga identitet som kristen är hotad, eller är det min Gudsbild som jag måste skydda? Hur lär jag känna Gud, utan att göra Hans religion till en del av min identiet?
Jag låter ett utdrag ur Pamuks roman Snö avsluta inlägget. Inte för att det levererar svar, utan för att det verkar vara en grymt bra bok. I scenen möter huvudpersonen och poeten Ka sin gamle vän Muhtar. Båda är till synes före detta vänsteraktivister, där Muhtar numera tillhör det ”politiska islam” och företräder ett islamistisk parti i sin turkiska hemby. De diskuterar hans resa in i islams värld. Nåväl, läs själva:
Ka hade alltid vetat att tron på Gud i den här delen av världen inte var något man kom fram till genom att tänka högtflygande tankar och anstränga sin kreativa förmåga till det yttersta. Den var heller ingenting man utövade ensam. Framför allt innebar tron att man anslöt sig till en moské och gick med i församlingen. Inte desto mindre var Ka besviken över att Muhtar talade så mycket om gruppen utan att en enda gång nämna Gud eller sin personliga tro. Ja, faktiskt mer än besviken, han föraktade Muhtar för det. Men medan han stod där och tryckte pannan mot rutan var det någonting som drev honom att säga något helt annat.
– ”Muhtar, om jag började tro på Gud skulle du bli besviken, och jag tror att du skulle förakta mig. ”
– ”Varför det?”
– ”Föreställningen om en ensam, västinfluerad individ med personlig gudstro är mycket hotfull för dig. En ateist som tillhör församlingen har du betydligt lättare att lita på än en ensam man som tror på Gud. För dig är den ensamme betydligt eländigare och syndigare än den icke-troende.”
– ”Jag är själv ensam, sa Muhtar”
PS. Jag bryr mig inte om att korrekturläsa idag. Satsar hellre på många inlägg, än några få välformulerade. Får väl ändra efter tidens gång helt enkelt…
/DS.
Om jag ägnade en tusendel av mitt tyckande åt att tro, skulle jag förflytta berg. Lätt.
Ibland blir känns vår fattigdom extra tydlig. Den är inte ens relativ, utan absolut. Våra dagar förväntas kretsa runt till synes självvalda projekt, men som omöjligen kan väljas bort, åtminstone så länge vi respekerar livet.
Bröd och vin ersätts av hälsorecept; meningsskapandet blir fullständigt individuellt, fullständigt opersonligt.
Kommentarer