You are currently browsing the monthly archive for juli 2007.
Varför är min högsta önskan att få bli en fascinerad åskådare av mitt eget liv? Varför skulle jag göra mig bättre på film, eller i en bok?
Den drygt femtioåriga kvinnan berättar om ungdomens bekymmerslösa äventyr. Hennes alienerade och trötta ögon skiner plötsligt som stjärnor när hon berättar om sina ungdomens bravader. Attityden säger att äventyret är ett obligatorium för den som är ung. Jorden runt-resan blir en sorts modern konfirmation, först när vi lär oss sakna fasthet är vi vuxna.
I alla tider har vi längtat efter kärlek och frid, det är min mest grundläggande övertygelse. Hjärtat låter oss veta att den som inte älskar, alltid ska plågas av oro. Det gäller både platser, människor och vår situation i stort. Men sedan vi lämnat Edens lustgård är vi dömda att försöka älska det fallna, en plats där våra hjärtan inte hör hemma.
För globetrottern blir resan således en sorts förälskelse i världen, ett uppskjutande av den krävande kärleken. Tanken på att det fantastiska och extraordinära kan finnas bakom nästa knut kittlar naturligtvis i magen; det kräver ju inte att vi älskar en plats med skavanker här och nu. Den som inte väljer, kan alltid unna sig hoppet om det perfekta. Men under resan och sökandet glömmer vi gärna att kärleken – till skillnad från förälskelsen – förutsätter fasthet och förpliktelser. Människan och världen är fallen, endast Gud är perfekt. Våra brister och vår oro kommer alltid att projiceras tillbaka på oss själva, oavsett vem eller vad vi möter. Det gäller alltså att gilla läget…
Kärleken kräver således att vi älskar, trots allt som kunde vara annorlunda. I stället för att förblindas och inte se fläckarna, ska vi lära oss att ha samma överseende som vi vill att andra ska ha med oss. Den som väljer kärleken måste alltså välja begränsningen på samma gång. Att öppna en dörr är att stänga en annan.
När jag valde att älska min flickvän, blev jag samtidigt tvungen att välja bort nyfikenheten på andra – annars vore det inte kärlek. Men ett sådant val kräver också att vi bearbetar våra egna brister, att vi förstår att ingen eller inget kommer att göra oss perfekta. Vi kan nämligen byta gräsmatta hur många gånger som helst, men oss själva slipper vi inte ändå.
Hemligheten sägs vara att vattna, inte byta…
”Jo, jag tror nog på Något”
Hela livet lever vi med Aningen om att något Annat. Skamset undviks samtal om andlighet, det Där får vila oberört. Först när vår trygga tillvaro rycks upp märker vi att allt som återstår är det Anade, det som aldrig lämnar. På sjukbädden, som arbetslös efter studenten, i skilsmässan eller med utflugna barn skriker våra hjärtan öppna böner. Vi kräver att detta Något visar sig!
Någon sa att religiösa gör det enkelt för sig. Kristi efterföljelse kräver att vi alltid – åtminstone bildligt talat – lämnar vår trygga tillvaro för Hans skull. Det handlar om att dö bort från hela vårt Jag, förstå oss som fullkomligt övergivna av världen och allt vad det innebär. En slapp lösning va?
Det här är inte första söndagen som jag bara vill fly. Hur ska jag kunna tjäna i en värld som äter upp mig inifrån?
När mamma fortfarande hade trädgård, älskade jag att kratta. Det finns ett meditativt värde i att känna näsan rinna och kroppen ömma, att låta tiden slukas upp i en uppgift. När gräsmattan rensades från löv, vaggades själen.
Idag har jag ägnat hela dagen åt uppsatsarbete. I stället för att stressa och oroa mig, satte jag igång så fort jag vaknade; fann lugnet i att höra kaffebryggaren puttra och tangenterna knappra. Tiden försvann, sida efter sida såg jag dokumentet komma närmre och närmre det omfångskrav som läraren satt upp. Word blev min gräsmatta, ingen störde.
Är det kanske kärleken till krattan som skiljer oss löpare från bolljägarna? Mår vi bara dåligt av variation, oregelbundenhet och att ständigt bli avbruten? Och varför känns det som om någon har förvandlat hela världen till en bollsportsplan? Vilket samhälle vill inte unna oss lite sakta lunk, vardagsmeditation?
Ska man behöva bli någon yogahippie för att slippa magsår?
Jag är och hälsar på min mamma i Växjö. Även om jag njuter av sällskapet kan det bli lite trångt och påträngande ibland. Tidigare ikväll kände jag således att ensamheten krävde sin rätt. Jag begav mig till domkyrkan för att be, tänka och vara för mig själv ett tag. På hemsidan stod det att den skulle vara öppen till halv åtta – jag kunde pusta ut.
Väl framme vid kyrkporten ser jag att man ställt ut skyltar om orgelmusik klockan sju – med en inträdesavgift på sextio kronor! Jag inser att kostsamma arrangemang kan kräva frivilliga insamlingar, men avgifter signalerar något helt annat. Vi som inte hade någon plånbok med oss blev utestängda från församlingens business. Ett inträdespris ruckar på det allra heligaste; kyrkan blir en plats dit småborgerliga pensionärer går för att njuta av en lite andäktig stämning.
När vi firar Kristi gemenskap ska vi inte stänga ute någon!
Bye bye, Buddy Jesus!
Världen är fallen, men är det inte först i värmen som vi sörjer den? Gråter vi över det vi hatar?
Man läker inga sår genom att låtsas bort dem.
I stället för att förlita mig på det friska trädets goda och synbara frukt, tillrättavisar jag andra. Varför tror jag inte att Sanningen ska lysa som en stjärna bland allt det ruttna? Är det för att jag själv saknar den?
Hur kan jag fokusera på andras brister, när jag själv är utan svaren? Skulle någon lyssna på den som inte tror, hatar sin nästa och gör sig förmer än andra? Är det inte genom att bearbeta mina egna brister, som jag intar första ledet?
I nåden lär vi oss dygden, och med dygden ska vi borra hål i världen. Frukten ska vara tro och kärlek, något för alla att plocka…
Hivar upp några läckra citat ur Dag Hammarskjölds Vägmärken
Måttet på livets krav är endast din egen kraft. Och din eventuella bragd – att icke ha deserterat.
(1925 – 1930)
”På mina villkor.” Att leva under det tecknet är att köpa kunskap om livslinjen – till priset av ensamhet.
(1941 – 1942)
Det finns bara en väg ut ur den dunstiga, snåriga djungel där kampen föres om ära och makt och förmåner – bland snärjande hinder som du själv skapat. Och den är: att acceptera döden.
(1941 – 1942)
Den smala vägen – att leva för andra för att rädda sin själ. Den breda – att leva för andra för att rädda sin självaktning
(1941 – 1942)
Ibland vill jag sänka nivån, vandra från mitten och neråt; undersöka de delar av mitt liv som aldrig blir till teoretiska resonemang, som lämnas efter någon timme. Det är bland de grå stenarna vi hittar oslipade diamanter, smyckesbutiken är en frestelse.
Bloggen är alltså tänkt att hålla sig till vardagen, utan att för den sakens skull bli ytlig. Det är möjligt att jag publicerar en och annan essä eller novell också, men huvudsyftet är inte att bearbeta de stora frågorna med stora ord. Jag vill kunna skriva det som känns aktuellt för mig, utan att begränsas av dess teoretiska eller konstnärliga värde. Ingen går runt och tänker som en kulturmupp hela livet…
Kommentarer