Läskigt att tillhöra någon annan

Somliga har en naturlig närhet och tilltro till Gud. I söndagsskolan fick man lära sig huvuddragen i Bibelns berättelser, under familjens bordsbön lärde man sig behovet av tacksamhet och så vidare. Mycket mer behövdes inte, Gud började finnas där på ett naturligt sätt utan att ifrågasättas. Tyvärr har den gåvan aldrig varit min, kanske för att jag är rädd att bli besviken?

När jag böjer mig inför nattvarden är allt i mig undran. Jag fylls av någonting och hoppas att det är Anden, men tänk om jag bara lurar mig själv? Hur vet man? Jag krånglar alltid till det, tillit är inte min gåva. Jag tror att jag tror, men räcker det? Går det att säga ”80% Amen” efter att brödet landat på tungan? Så smakar Kristus, sägs det.

”Om hon inte vill ha mig dör jag hellre!”

Alla som älskat vet hur läskigt det är. Ju mer du förlitar dig på den Andre, ju mer har du att förlora. Den som ger sig själv åt någon annan riskerar alltid att framstå som en idiot. Så är det i mänskliga kärleksrelationer och så är det med tron. Kärlekspartnern kan dö eller dumpa dig. Du kan ligga på dödsbädden och tänka att Gud aldrig fanns, att du bara lurat dig själv. Hon är död och Han är död och allt är skit. Eller skitvackert.

Jag älskar Jesus! Om det Kyrkan lär  är sant, är det så fint att jag bara vill gråta! Resten av livet skulle vara en enda lång passion. Jag skulle vakna varje dag med ett värkande hjärta, längtandes efter döden in uppståndelsen! Vi skulle gifta oss, Gud och jag. Nu tror jag till 80% och nöjer mig med att skicka flörtiga sms och fika ibland. Man vill ju inte framstå som en idiot…

Hur törs man?

Fler klichéer

Jag kan aldrig låta  bli att smygläsa lite tidningsrubriker i affären, de är som en svart parodi på dokusåpan jag hamnat i. Det har gnällts så mycket över dem att allt blivit klichéer, men varför förändras ingenting? Tänk om hälften av alla tidningsomslag föreställde goda mödrar med hängtuttar, om en tredjedel av alla skönhetstips handlade om hur vi blir bättre föräldrar, syskon osv.

Skulle vår tids största ångest fortfarande handla om att vara dålig i sängen eller fulast på fiket? Eller kunde vi ha vår stolthet i vår förmåga att älska och hålla ihop? Skulle kvinnan stolt låta sina bristningar bli kyssta av mannen, dessa önskvärda påminnelser om att hon har burit deras barn? Hade han kanske avbokat vaxningstiden för att i stället gå till badhuset med resten av familjen? Hans håriga bringa och hennes raggarsträng vore kanske inget problem längre…

Tänk om det vore så. I stället sitter vi i varsitt rum och fantiserar om plastdockor; att ha en och att själv vara en.  Men gillar vi egentligen plast, eller har vi blivit lurade att det är vägen till trygghet och gemenskap, till att att vara älskad? Jag vandrar som sagt i klichéernas land, men jag tror att många nötta påståenden mår bra av att plockas upp och tas på allvar då och då…

Ni vet gräset är grönare, hellre en fågel i handen, livet är för kort för att, den sjukes enda önskan och så vidare… Skitsant ju!

Om sanningen ska fram…

Religionshistoria är på många sätt ett deprimerande ämne. I två tusen år har vi bråkat utan att komma överens.  Vi vill så gärna övertyga andra om Sanningen, men mest av allt försöker vi nog övertyga oss själva. Abrahamiternas största gemensamma nämnare är inte stamfadern, utan rädslan för att bli motbevisad…

Jag har valt kristendomen eftersom Treenigheten är det vackraste som finns. Att Gud kan vara fullständigt allsmäktig och fullständigt ödmjuk och sårbar på samma gång, är ett mysterium som spränger all mänsklig föreställning om storhet. I de stora katedralerna kommer Jesus i ett anspråkslöst bröd, och alla kristna som försöker förminska eller relativisera det förlorar min respekt. Vi måste inte förneka vår tro för att respektera andras.

Alla religionskrig har rötterna i samma naiva förhoppning, nämligen att vi med mänskliga medel kan uppnå enhet. Under medeltiden ledde detta till att människor tvångsdöptes, att judar tvingades bo i särskilda områden och regelbundet lyssna till predikningar, att hela landsbefolkningar skulle avsvära sig katolicismen osv.

Idag vet vi att det inte fungerar, och drar i stället motsatt slutsats av samma förhoppning. Teologer och högt uppsatta inom kyrkan deklarerar högtidligt att alla religioner egentligen är samma sak, och således är enheten bara något vi måste se och omfamna. Kristus som den förödmjukade, allsmäktige Guden förlorar sin betydelse, muslimernas bokstavstro förnekas och judarnas påståenden om att Gud aldrig kan vara mänsklig spelar inte heller någon roll.

Kyrkans historia är full av skam. Klerkerna litade inte på att Guds ord räcker och uppmanade till våld. Lite senare, idag, tror vi inte heller att Ordet är tillräckligt. Av rädsla för att människor inte ska ta till sig budskapet gör vi det luddigare och säger att det inte är så noga. Viktigast är att vi blir omtyckta av dem som lyssnar.

Om sanningen är sann är väl allt som krävs att den sägs? Den som vill får lyssna och följa, och den som inte vill får ändå ta snacket med sin Skapare så småningom…

Dags att bli bonde

Egentligen gillar jag stan, men den senaste tiden har jag känt en dragning till det lantliga. I vardagslivet jäktar jag från möte till möte, men idag har jag varit hemma sjuk och ägnat tiden åt studier. När jag slipper uppbrotten får själen vila, och när jag får vara flitig slipper kroppen leda. Det går att jobba hårt utan att vara stressad…

Staden har blivit en symbol för det uppstyckade livet. När vi alltid har nästa aktivitet i huvudet får vi inte ro att verkligen tänka. Bonden som plöjer sin åker under dagens alla ljusa timmar, kan sväva iväg i tankarna hur mycket som helst; hon måste inte använda tankekapaciteten åt schemaverksamhet. När hon ber sin bordsbön kan hon tacka Gud får att hon har fått vara medskapare av maten. Fadern har gett henne gåvorna att förädla, och i medskapandet blir hennes gudslikhet extra tydlig.

Självklart romantiserar jag. Moderna bönder plågas säkert av mobiltelefoner, försäkringspapper och ständiga möten de också. Min längtan efter flit, kroppslig trötthet och saktmod är något annat. Men jag längtar likväl…

Kollektiv, någon?

Gräsätare

Hästar och tjurar har hur mycket muskler som helst, ändå äter de bara gräs. Hur fungerar det? Halmstrån innehåller ju nästan inga proteiner alls.

Gud har humor…

Kroppen

DN skriver idag att Svenska filminstitutet sponsrar tolv regissörer för att göra ”feministisk porr”. Delar av kvinnorörelsen har länge hävdat att tjejer inte får reduceras till objekt för njutning – varken på bild eller i den privata sängen – vilket jag tycker är oerhört sympatiskt. Nu ska njutningen stå i centrum ”på ett schyst sätt”, kanske främst genom att skådisarna får bra arbetsvillkor.

Hur vi talar om kroppen tycks vara avgörande för hur hon uppfattas. Prostitution är helt okej så länge det filmas. Då förvandlas horhuset till en filmstudio, och den som tittar ser skådisar och inte prostituerade. När en kvinna är gravid fascineras vi över ”barnet i magen”, men om hon inte vill ha honom/henne ”tar man bort fostret” eller ”cellklumpen”. Lurar jag däremot i en kvinna medel som skadar graviditeten har jag mördat hennes barn…

Den språkliga förvirringen om kroppen måste hänga ihop med att vi inte längre är överens om vad hon är. När delar av det moderna samhället förnekade själen, öppnades möjligheten att göra njutningen till det högsta moraliska värdet. Samtidigt hävdar Kyrkan fortfarande att människan är skapad till Guds avbild och att själen bor i våra lemmar.

Tyvärr har vi kristna ibland bara talat om konsekvenserna av detta, och sällan om själva grundorsaken till det. Vår vackra kroppsuppfattning har därmed många gånger gått förlorad. Den prostituerade har varit en ”smutsig fresterska” snarare än någon som Gud vill upprätta genom att göra henne till mer än objekt, sexualiteten har varit något vi kämpat mot snarare än samarbetat med på ett gudomligt sätt osv.

I artikeln jag nämnde tidigare kommer Suzanne Osten till tals. Hon har varit aktiv feminist sedan 70-talet och gjort ”queerfeministiska tolkningar och skildringar av sexualiteten”. Trots att vi säkert står mil ifrån varandra när det gäller sexualsyn, sa hon det vettigaste jag hört på länge:

All porr objektifierar människan på ett sätt som jag vänder mig mot. I porr är människan ett instrument för kåthet. Jag gör inte porr själv för att jag i allt jag gör bekämpar tanken på människan som ett ting. Det är ingen likgiltig sak att nakna människor blir framställda på det sättet.

Kyrkan har länge dragit hennes resonemang till sin spets. Människan är rakt igenom helig, och alla försök att se på henne som enbart kropp är onda. Därför är porr helt uteslutet, liksom onani (som förspel tillsammans med partner finns inga problem) och utomäktenskapligt sex.

Även om jag och Suzanne inte är överens tror jag att människor som hon behövs, eftersom de törs tala om vad människan är, inte bara vad hon känner.

Adressen till artikeln finns här. Någon kanske upplever bilderna som stötande:

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/porr-for-feminister-1.940378

Muttrande själar

Radhuset har blivit en symbol för vår tids ångest. Tänk om livet inte är mer än Sportnytt och Let’s dance, fotbollsträningar och föräldramöten! Ungdomar bävar inför att skaffa familj och barn, de vill hellre leva ”fritt” för alltid. Är vi rädda för att vi ska sluta känna, att det verkliga livet ersätts med kronisk längtan efter tiden då hjärtat fortfarande kunde rusa? 

Hellre en själ som skrattar och gråter om vartannat, än en som bara muttrar. Min inställning har alltid varit likadan, passionen behövs för att jag inte ska gå under. Som kommunist brukade jag fråga mig varför folk bara nöjer sig med att träla på i fabriker och på kontor, som kristen undrar jag hur vi bara kan leva vidare utan att längta efter mer än reklampelarnas billiga lockelser. Vågar vi inte tro att det går att leva annorlunda, att det finns frid som inte hör ihop med tråkighet? 

Jag vill ha familj, men tänker under inga omständigheter ”nöja mig”! Likgiltigheten måste vara den enda dödssynd vårt samhälle inte säger sig längta efter. Ändå är vi så rädda för verkliga utmaningar…

Jag lämnar min religion…

Jag har många gånger fascinerats av kraften i Jesu kallelse. De som lyssnat på Honom har varit beredda att lämna allt; hus, familj och arbete. Antagligen måste jag själv bli förälder för att ens kunna ana innebörden i ett sådant offer…

Mötet med Gud tycks få oss att  brinna av längtan. Den egna tillvaron bleknar i förhållande till Hans ansiktes ljus, att få komma närmre Fadern blir det enda som betyder något. Det som alltid hindrat och drar åt andra hållet är världens lockelser och bekymmer (Matt 13:22), våra materiella saker (Mark 10:25) och mänskliga relationer (Luk 9:61).

När vi läser om hur Jesus uppmanar människor att lämna alla sina materiella ägodelar undrar vi hur Han kan vara så sträng! Däremot har vi föga sympati med de nitiska fariséerna som satte större värde på sina seder och bruk än på Jesu kärleksfulla budskap. Att behöva göra avkall på vår religion är inget vi har erfarenhet av, och det kan väl inte svida så mycket?

När jag släppte in Gud i mitt liv tillhörde jag inte någon religion eller definierad kultur. Vårt samhälle försöker i så stor utsträckning som möjligt göra oss fria från seder och bruk, och jag var ett barn av min tid. Däremot hade jag bestämda uppfattningar i många moralfrågor, och om Gud inte ville anpassa sig till dem kunde han lika gärna dra! Att det skulle finnas likheter mellan min vilja att hålla fast vid liberala sanningar och fariséernas beteende var jag helt blind för…

Samma värld, samma frestelser. Idag har jag i mångt och mycket lyckats göra mig fri från de samhällsideal som inte överensstämmer med Jesu undervisning. I stället har jag blivit religiös till tusen. Det innebär inte att jag kommit jättenära Gud, utan att min religiösa tillhörighet har blivit en viktig del av min identitet. Och faktum är att det är först nu som jag börjar förstå fariséernas ovilja att följa. Ingenting är mer smärtsamt än att behöva ge upp sina föreställningar om vem Gud är, eller vad Han kräver av oss.

Bilden är hämtad från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/35/JesusPharisees.jpg

Mannen som ville begrava sin far (Luk 9:59 – 60) fick höra att de döda skall begrava de döda. Judisk lag krävde att han var med vid begravningen, men Jesus uppmanade honom att bryta mot det. Och ibland undrar jag vad som skulle hända om vi ställdes inför samma sak. Skulle man lyda om Gud kallade baptisterna att döpa barn, katolikerna till att sluta fira mässa, kväkarna till att hålla rockgudstjänst och predika på gator och torg, pingstvännerna till att sitta still, svenskkyrkliga till att fördöma samhällets leverne osv? Ni förstår nog vad jag vill komma till…

Tänk om vi kunde älska Gud lika mycket som vår religion! Eller vår politik. Eller vår familj. Eller vår rikedom.

Nya moderaterna

Vem har sagt att moderaterna saknar självdistans? Jämför bilden med rubriken..

Bilden är utklippt och scannad från ”Magazinet – Mitt i veckan!”

Sårbarhet

Jag har varit medlem på diverse ”internetcommunitys”, och ingenstans slår det fel. Ungdomarna lägger ut jättemånga bilder på sig själva, nästan alla tagna i samma udda vinkel. Det är som en karikatyr av hela samhället. Endast det bästa, mest välpolerade vår visas upp! Familjen med snyggast barn vinner, tvåa kommer den med originellas semestrar…

Det är märkligt, för när vi frivilligt visar upp vår svaghet skapas band som förenar. När jag som ung, tuff grabb sov i tält tillsammans med kompisar kunde det ibland komma erkännanden som skapade obrytbar förtrolighet. Vi var båda lite rädda för mörkret…

Tvärtom är det när vi skäms över våra svagheter. En välpolerad yta uppfattas nästan alltid som överlägsen. När ”perfekta familjen” skiljer sig och blir arbetslösa kan grannarna inte låta bli att gotta sig lite. ”De var visst inte så olika oss trots allt!”. Om vi envisas med att tävla i lycka blir sårbarheten inte orsak till sympati, utan skadeglädje!

Kristus var frimodig med sin sårbarhet. När Han bad inför korsfästelsen står det att han var ”bedrövad till döds” (Matt 26:38) och att svetten ”droppade som blod ner på marken” (Luk 22:44). Ändå är vi så rädda för att vara lika Honom. Tänk om våra tårar ger vatten på kvarn åt skvallertackorna…